Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FLYTTFÅGELTIDEN
På societetsrestaurantens veranda
satt s<ensam solo, helt allena, utan
sällskap, för sig själfs, såsom löjtnant
Carlgren brukade kväda, satt
brukspatron Peters framför en råhackad
biff. Jaktklädd var han, efter vanan,
och bössan hans stod lutad mot en
stol i närheten.
För resten hade han inte varit så
värst synlig af sig under den gångna
sommaren.” Reumatismen hade drifvit
honom till Saltskär, och, badtimmarna
- frånräknade, hade han vetat att hålla
sig undan så troget han kunde,
sysslande med jakt och fiske.
När han fick se Annie, skuggade
han häpen blicken med sin stora,
håriga hand.
« Nej för jäden, ser man på bara!
Är lilla fröken redan mornad och
inte gråter!<
«Ja, jag skall ju ge mig af i dag,
och därför är jag ute och tar afsked,«
förklarade Annie, i det hon slog sig
ned midt emot honom, helt trankilt
börjande breda en smörgås — och
gubben Peters kände sig i ett nu helt
nyter till mods öfver den trefliga
utsikten.
« Egentligen,«< fortsatte Annie och
harpunerade behändigt en sardin,
«egentligen borde jag inte göra
brukspatron den äran, då han så ovänligt
undvikit sällskapet bägge terminerna.
« Tja, tja, se jag vet nu aldrig hvad
jag skall hitta på att säga åt folk.
Jag skall tala om för lilla fröken, att
jag är ett gammalt rödskinn, som ger
håken allting annat än rapphöns och
svirflar och hardref och ensilage och
tomasslagg och sådana där ordningar.
Därför går jag helst societeten ur
vägen och håller mig till fågel och
fisk; de lägre djuren kallas de visst!«
«Och gör ett hastigt slut på dem,
så snart de komma inom skotthåll,
719
ja! — nej, tack: kaffet först och
sockret sedan; annars blir man ju gift. —
Men jag tycker brukspatron ändå
kunde göra något för att rädda lifvet
på människor, då han så ofta tager
det från de stackars djuren.«
Brukspatron Peters slöt ena ögat
och stirrade stint i taket. Hvart i
alla fridens dar ville då den där lilla
satungen hän! Hon var som en illa
dressererad stöfvare, den där går från
slaget rätt som det är. Han kände
med sig, att hans bordsgranne var en
slipad kvinnlig diplomat, honom själf
tusen sinom tusen gånger öfverlägsen,
ett gammalt gråskäggigt bullrande
skogstroll som han var.
«Rädda lifvet -åt människor,
behagade fröken tillråda — hm, man
är väl ingen plåsterprins heller.«
«Nej, men Gustava i fyran på
badhuset har en dotterdotter, som har
början till lungsot, och doktorn har
sagt att...«
Och vädret var strålande och
råbiffen ypperlig, och flickungen var
alldeles rasande söt, där hon satt i
sin hvita klänning. Och Selim Peters
kände, att hans jaktdag måste blifva
lyckosam och att de hagelspäckade
rapphönsen skulle blifva många.
«Och därför vill fröken promt
ha mig att skicka Gustavas
dotterdotter till sanatoriet!<
«Ja, och o, hvad brukspatron är
för en god människa och hvad folk
kunna vara elaka i sina omdömen l<
utbrast Annie helt obetänksamt.
Selim Peters tittade upp, och hans
gamla människoskygghet sprang i
dagen.
.«Inte elaka, fröken, inte elaka.
Bara dumma och oförstående. Det
är därför... det är därför de förtalat
mig och skällt mig för högfärdig, eller
hur?«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
