Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
768
”Klockan sex,” svarade fröken
Björnberg, som låg på sin schäslong
och läste en roman-.
”Jaså. Då får fröken telefonera och
säga, att jag inte kommer.’” Irmas ton
var bestämd som alltid, när hon gaf
fröken Björnberg något uppdrag.
"Hvarför det då?” frågade fröken
Björnberg. Det var andra gången,
Irma mankerade profningen.
"Det gör väl detsamma.
Hufvudsaken är väl, att jag inte tänker gå
dit, ” svarade Irma och såg otåligt på
henne.
"’Ja, men det är nu andra gången,
och jag tycker verkligen det är synd,
att hon skall sitta och vänta i onödan.”
Fröken fixerade Irma medan hon talade
bevekande.
"’Om fröken telefonerar, som jag
säger, så behöfver hon ju inte vänta.
För resten, den som tar trettio kronor
för att sy en klänning, har råd att
vänta. Annars kan hon ju sätta upp en
femma extra.”
Irma drog på sig sina långa, gråa
handskar, medan hon talade, och ett
par minuter efteråt såg fröken
Björnberg henne i rask fart gå neråt
Narvavägen mot Strandvägen, där hon
försvann i lyktskenet.
Hvart gick hon? undrade fröken
Björnberg. Hon skulle velat ge mycket
för att veta det, men hon kunde ju inte
gå efter henne som en annan
poliskonstapel och spionera. Magnus
Ljungström var ju i Norrköping, det hade
hon hört af fröken Jeanne, som hon
mött i går förmiddag. Men han kanske
var hemma igen. Det skulle ju bara
vara ett par dagar, som han skulle bli
borta. På torsdagen hade han rest,
och det var ju lördag i dag. I alla fall
hade ju Irma företagit sina
konstbesyn
ULRIK UHLAND
nerliga promenader äfven de sista två
dagarna, så när allt kom omkring var
det ingenting som hade sammanhang
med honom alls. Det var kanhända
bara en nyck af Irma, ty så nyckfull
som den flickan var, så visste man
aldrig. Fröken Björnberg kände i alla
fall en viss lättnad öfver sin sista
hypotes och lade sig åter till rätta på
schäslongen. Det var en mycket spännande
bok, hon läste.
Irma saktade farten, när hon
kommit ner på Strandvägen. Klockan var
ju bara half sex, och tåget kom inte
förrän sex och fyrtio. Hon hade
således god tid. Hon lämnade trottoaren
och gick ut på den breda körbanan.
Det hade varit mildväder hela dagen,
och snön höll på att gå bort igen. Så
skön luften var! tänkte hon. Det
kändes ju alldeles som på våren, och
ljusskenet rörde sig i sådana dallrande
reflexer. Allting föreföll så lifligt och
vackert. Människor skyndade om
hvarandra och det låg någonting snabbt
och glädtigt i själfva
spårvagnsklockornas pinglande. Hon kände, att hon
skulle kunnat uppskatta allt detta, om
hon bara sluppit tänka på det, som de
senaste dagarna upptagit henne. Men
hvem kunde vara glad öfver att
någonting var vackert, när man tänkte på
det? När hon kom upp på Hamngatan,
gick hon ännu långsammare, och hon
granskade noga det lilla Hogardtska
palatset, när hon gick förbi. Det lyste
i våningen en trappa upp och i ett
fönster på nedra botten. Men två
trappor upp var det alldeles mörkt. Det
var ju där grefvens rum lågo.
Det stod en lykta midt framför
porten, och den höga vapenreliefen
framstod med stark tydlighet. Tre svanor
i ett fält, det var en vacker symbol,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
