Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
Marianne uppfattade ögonblickligen
tonfallet i dem. Det var förunderligt, hon
kände en stark hjärtklappning, ty det
hade legat en sådan sinnesrörelse i hans
röst, men på samma gång kändes själfva
orden som en hänsynslös
förolämpning. Hon sväljde tårarna, som ett
ögonblick velat brista lösa, och sträckte
plötsligt på sig.
”Herr Ljungström, hur vågar ni
säga någonting sådant?’”
Hon stod midt på golfvet, och
hennes smala figur föreföll plötsligt som
en enda spänd stålfjäder. Magnus hade
aldrig kunnat ana, att fröken Bachs
strålande ögon kunde bli så stora och
så blixtrande.
""Var god och säg, hvad ni har för
orsak att tro mig vara en tjuf?”
Marianne spände ögonen i Magnus,
alldeles som hon brukade göra åt
springpojken, men mycket värre. Hon
var gränslöst uppbragt, och hennes
näsvingar skälfde af sinnesrörelse. Var
han alldeles från förståndet, som kunde
inbilla sig någonting dylikt?
Ett plötsligt och starkt obehag smög
sig öfver Magnus, medan han
betraktade henne. Var det möjligt, att hon
- kunnat se ut så, om hon var den
skyldiga? Tviflet kom öfver honom
starkare än någonsin, och han erfor en
besynnerlig känsla. Den stolta, kalla
klangen i hennes röst gjorde honom
visserligen så sällsamt glad, men det
var något, som nästan kom honom att
önska, att den icke funnits där. Ty om
han hade tagit fel —
”Nå? ” sade Marianne kort och
frågande. Hennes ögon släppte icke
Magnus, och någonting i hennes väsende
väckte hans starka rörelse. Han såg,
hur hennes mun skälfde som af
åter
ULRIK UHLAND
hållen gråt, men hennes tonfall var
lugnt, nästan befallande.
""Vill ni vara vänlig och höra på
mig med lugn, så skall jag tala om
mina skäl.” Han försökte uttrycka sig
behärskadt, men han kände, hur
osäkerheten inom honom växte, och han
hade aldrig i sitt lif känt sig så nervös.
Han tyckte, att hvad han nu ämnade
säga, var det dummaste man kunde
föreställa sig. Hur kunde han ett
ögonblick ha tagit detta som bevis?
Marianne satte sig åter i soffan.
Hon tyckte, att hon plötsligt blifvit så
matt, att hon icke orkade stå.
”Ser ni, fröken Bach,” började
Magnus, ”’jag blef naturligtvis
gränslöst förvånad i morse, för alltsammans
var ju så besynnerligt. Och jag får
säga, att jag knappast ett ögonblick
trodde, att det var en utomstående, jag
menar en vanlig — tjuf.’”
Marianne spratt till vid ordet tjuf,
men hon såg för öfrigt lika kallt
afvaktande ut, och Magnus fortsatte :
”En sådan hade naturligtvis tagit
alltsammans. Och då fanns det
egentligen bara två personer, som kunde
misstänkas. Det var min egen bror,
Herbert, och ni.”
Han gjorde åter en paus.
”Kan ni inte fatta det?”
”Nej, ” sade Marianne, ”det kan
jag verkligen inte. Hur kan man tro.
att ens egen bror går och stjäl? Och
jag vet inte, att jag har burit mig åt
så, att herr Ljungström kunde ha någon
anledning att misstänka mig.’”
Marianne bet sig energiskt i läppen.
Hon var rädd, att hon skulle börja
gråta, och det ville hon inte. Hon
hade minsann gråtit nog för Magnus
Ljungström.
"Nej, det har jag heller inte sagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
