Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
884
kutera, i hvilken grad de moderna
italienarna äro att betrakta som ättlingar;
alt de sprungit ut närmare från
stammen än några andra, torde dock vara
utanför diskussionen. Den italienska
renässansen är en afdelning af den
italienska statens historia; men men
beaktar icke dem, som ha hand om
stärbhuset. Rom intogs af »italienarna» den
20 september 1870; men för det allra
största flertalet af dem som vallfärda
till staden eller utsäga dess namn har
den icke öfvergått från påfvarna, hvilka
öfvertogo den af cesarerna. Äfven de
mest katolska af dynastier funno sig
tämligen hastigt i att huset Savoja för
framliden skulle residera i Quirinalen;
men nästan hvarenda tillfällig besökare
af den eviga staden ställer sig alltjämt
solidarisk med fursten af Liechtenstein;
att icke vilja erkänna eller låtsas om
»det tredje Roma».
I inledningen till en af
landtbruksdepartemanget i början af 1880-talet
föranstaltad statistisk monografi öfver Rom
och Campagnan fogas också till
förklaringen att »italienarna icke kunna
glömma, att Rom är deras stats
hufvudstad» den halft melankoliska
observationen: »ehuru utlänningarna
betrakta denna hufvudstad som ett
museum». Författarn, herr Aristide
Gabelli, kunde ha skrifvit: som silt museum !
Romfararna kunna alltjämt delas i
tvenne klasser: de som icke ana de
nya tiderna samt de hvilka märka dem
och protestera mot dem. De förra, hvilka
helt enkelt ignorera utvecklingen efter
1870, äro förvånande talrika. Det är
samma engelska damer, som sedan tjugu
år tillbringa vintern i Sorrento och ändå
vid minsta förflyttning sväfva i en
visserligen dödlig, men angenäm ångest
för röfvare; det är tyskarna, som
beundra via Nazionales Pariser-hus som
renässanspalats — med ett ord de som
DAVID SPRENGEL
äro nöjda åt att ingenting förändrats
därför att de icke kunns se
förändringarna, samt gå omkring och inspektera
som en godsägare, som icke »förstår sig
på», den landtegendom arrendatorn utan
att han märker något tagit och lagt om
efter eget hufvud. De senare fortsätta
den rörelse, hvilken under
griäänderperioden och byggnadsraseriet i Rom
på 80-talet framstod rundt om i Europa
och manade till ett slags internationellt
fälttåg mot »den eviga stadens
tillintetgörelse»; och det anmärkningsvärda vid
dem är blott, att de tala i Italien, som
om om de voro hemma hos sig, hvilket
icke skulle falla dem in i något som helst
annat, främmande land.
Och dock tycker man, att detta icke
gärna länge kunde fortsätta;
»främlingarnas Rom» är i själfva verket sedan
37 år definitivt en anakronism. Man
måste till sist signalera upphörandet af
det skede af historien, då Rom var
konststudiets ensamma, förlofvade stad — det
skede som följde efter cesarernas och
den egentliga påfvemaktens och som
kanske en gäng skall förefalla föga
mindre intressant och fängslande än de.
Från Winckelmann och Goethe ända
öfver Gregorius XVI och in på Pio Nino
var ju Rom ett paradis för konstnärer
och konstälskare sådant det väl aldrig
funnits tidigare och aldrig mer kommer
att ges. Det tjänar till intet att säga, att
det mesta och det väsentligaste af
konstskatterna finns kvar och att till och
med Ååtskilligt nytt kommit till, genom
fynd. Eden blef först den celebra
lustgården sedan änglarna med de flammande
svärden satts framför den som vakt och
en ond värld vuxit upp därutanför; och
Rom var det estetiska drömmeriets
ojämförliga stad endast så länge det
låg afspärradt från samtiden och
utveckligen, under en regim, som tillhör
de gångna århundraden och med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
