Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
926
”Det är korrespondenten på deras
kontor.” Irma ställde den förgyllda
eldgaffeln tillbaka i behållaren, och så
gick hon tillbaka till skrifbordet och
satte sig.
”Kors, det var då intet lysande
parti. Nog trodde jag väl, att herr
Ljungström skulle ha någonting bättre
än så.” Fröken Björnberg vek ihop
tidningen. ”Hur ser hon ut?”
”Hon är vacker, ” svarade Irma
kort. ”Och hon ser ut som en verklig
dam. Men vet fröken hvad?” Hon
såg rakt på fröken Björnberg med ett
uttryck i sina stora ögon, som fröken
mycket väl kände igen, men som alltid
kom henne att känna ett obeskrifligt
obehag.
”Nej, hvad är det?” sade hon litet
osäkert.
”Det gör inte fröken själf just nu.
Om fröken kunde ana hvad jag tycker
illa om att se folk komma in i mina
rum oklädda. Vill fröken nödvändigt
prata, så får jag be fröken vänta tills
fröken är klädd. Jag är matmor här i
huset, och det kan fröken vara snäll
och komma ihåg.”
Fröken Björnberg tog tidningen och
gick ut igen. Hon kunde sätta sig på
sina höga hästar, när hon ville, Irma,
tänkte hon förargad. Men hon var
säkert mycket upprörd, ty hon låste
dörren i lås inifrån, och det kunde
egentligen vara rätt åt henne.
Irmas första impuls var verkligen
att låsa dörren efter fröken Björnberg.
Hvad hon afskydde hennes
inställsamma, men ändå så hvassa och
rannsakande ögon. Hon kom alltid in, när
hon minst behöfdes, och hon hade ett
visst triumferande tonfall, när hon
talade om en nyhet, som icke var
behaglig.
ULRIK UHLAND
Magnus Ljungström och Marianne
Bach !
Irma gick fram till fönstret.
Därnere låg den breda gatan i bländande
snöprakt, och hvart hon såg, var det
något, som blänkte och gnistrade i det
starka solljuset. Det var kallt ute, och
hela staden såg så liflig och vaken ut.
Hvilket strålande väder, tänkte hon,
medan hon lutade pannan mot
fönsterposten. Hvad allting därute såg friskt
och rent och vackert ut. Men det var
för att solen lyste och allting var så
hvitt.
Det var bara här uppe, inne i
rummen, som allting kändes så tryckande
och dystert. Hvad skulle nu mera
komma? HKurde öfver hufvud taget något
mera hända, som kunde uppröra
henne? Magnus Ljungström förlofvad!
Det var en annan, som ägde honom,
en annan, som fick locka fram det där
uttrycket i hans ögon, som varit det
enda hon längtat efter, en annan, som
han log emot så där vackert, som bara
han kunde. Ty han kunde se vackert
på en, Magnus, och han kunde le
manligt och ömt. Aldrig hade hon känt en
så stark sympati för någon människa
som för honom och aldrig hade heller
någon visat henne en sådan ärlig
vänlighet som han gjort. För honom hade
hon inte varit bara den rika Irma
Salomonson, utan den Irma, som han
sympatiserade och trifdes med. Och han
hade aldrig sagt henne dumma och
lögnaktiga artigheter, som andra. Hon
kunde knappt minnas, att han sag:
henne mera än en enda komplimang.
och det var den där balkvällen, då han
talat om hennes klänning. Men han
hade heller aldrig sett på henne så.
som han just då gjort. Och hon hade
trott, att han var kär i henne då!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
