Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDENS LILJA 61
När jag var barn, talade hon ofta
till mig — hon var lång och stel och
hennes ansikte var mörkt och strängt
som veckens tunga fall i hennes svarta
mantel. — Svindel och ljuf ångest
fyllde mig, när jag hörde stämmans
klang.
Jag har sett döden — till mig
talade hon, mig längtade hon att leka
med och smeka.”
Trädgårdsgångarnas guldsand hade
redan sinat ut i en smal trampad
gångstig, hvilken ledde de båda männen
öfver ett långt gräsfält, där en flock
små gossar med bjällerprydda stafvar
i händerna sprungo lekande omkring,
medan de vaktade en flock ståtliga och
lata påfåglar, behagsjukt dåsande i
sommarvärmen.
Den äldre pekade leende på de
lekande barnen:
”Hörde du någonsin dessa barn tala
ord, som samlade deras själar i en
tanke som svärdet samlar krigarens
vilja och själ i det dödsbringande
hugget ?
Aldrig. Aldrig.
Påfåglarna de vakta äro lika
främmande för dina tankar som de —
deras lif är endast vattendroppens i
solskenet, och dock äga de kanske mer
vishet än du, min vän.
Käre — hvarje sol, som sjunker,
dör i deras lätta minnen som den flata
sten du tanklöst kastar i hafvet, och
aldrig skall deras dödsstund orka samla
plågan af gångna solars lust och
skimmer till en ångestfull bön om nya
dagar.
Hvarje afton dö de och med hvarje
gryning födas deras själar på nytt ur
dunklet, och långt efter dig skola de
lefva i blommorna och daggen, i allt
som är lätt och speglande, glidande
och förgändgligt.
Huru trött skall icke lifvets vilja
vara i människan, när hon börjar att
grubbla eller rädas öfver dödens tecken
och gåta.”
De hade framkommit till
lustgårdens låga marmormur och från en
liten palmkransad kulle sågo de nu
vida öfver slätter, tunga af sädesfälts
guld och blånande i fjärran mot en
jämnfärgad molnfri himmel.
Prins Aram sökte häftigt vännens
blick.
”Men aldrig räddes jag döden —
jag säger ju dig att jag älskat den” —
hans stämma darrade en smula osäker
— "”älskat den som en sträng far.”
Den äldre skakade leende men
otåligt sitt hufvud och slog med handen
vc: mot landskapet, som vidgade sig
ändlöst framför dem:
”Älska döden — att älska är icke
redan det att gifva det förgängliga
alltför stor vikt och värde — att brädda
middagstimmans korthet med nattens
tungsinta svårmod.
Lätt skall du taga den lättaste af
lifvets gåtor — döden — dammet öfver
spegeln — vindfläkten öfver hafvet.
Så djupt anade jag aldrig lifvets
innersta gåta i visdomsnätternas vaka och
bitterhet, som när jag vid din faders
sida förde hans lifryttare genom
slaktningens tummel.
Aldrig har du smakat drabbningens
rus, det saligaste af alla — den lätta
dansdruckna leken med alla lifvets
gåfvor och gåtor. — Hästar frustande i
ångestrusig glädje — synerna af blodet
och såren — klangen af svärds och
sköldars möte i jublande hat — lek
öfver lifvet och döden — vapendans
— jag älskar dig, strid!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
