Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS HEDBERG 83
nell trädgårdsmästare har han ändå
aldrig varit — det är han för
godhjärtad och sangvinisk till. Han kan
icke förmå sig att beskära sina rosor
— det skulle skära alltför djupt i hans
eget hjärta — och hvad det beträffar
att låta fälla ett misslyckadt äppelträd,
som står i vägen för andra och aldrig
burit frukt, på sin höjd ser ut att
kunna bringa surkart till världen, så —
ja, Så är det en sak, som han möjligen
kan lofva på våren, men omöjligt hålla
sedan på hösten, när offret skall ske.
Det kan ju hända, att trädet bär frukt
nästa år! Och hvem vet, kanske blir
det riktigt stora, granna äpplen till på
köpet! Och för resten, nog vore det
väl synd att hugga ner ett träd, som
står alldeles friskt och grönskande?
Rask och rörlig är far alltjämt trots
sina år och har sitt goda minne i
behåll. Visst kan det hända honom nu
på gamla dar, att han glömmer, hvad
som sades och gjordes i går eller i
förra veckan, men hvad som hände för
tretti, fyrti, femti år sedan, det
kommer han ihåg ända in i minsta detalj
och berättar gärna historier om hvad
han sett och hört och upplefvat.
Särskildt har han ett förvånande minne
för, hur Stockholm såg ut i hans
pojkoch ungdomsdagar, och man kan
knappast göra honom en större glädje än att
fråga honom om något från den tiden.
Då njuter han af att få beskrifva, hur
gatorna gingo, och hur torgen sågo ut,
och hvem som bodde i det huset så och
så många trappor upp, och hvem som
hade butik i det eller det hörnet. Och
alla namn på allt möjligt både storfolk
och småfolk och alla deras
släktförbindelser har han på sina fem fingrar.
Det är visserligen ingen, som direkt
kan kontrollera hans uppgifter, men
som han alltid annars är trovärdig, bör
man väl kunna vara lugn för, att det
icke heller härvidlag bara är hans
diktarfantasi, som skenar i väg med
honom. Det roar honom fortfarande
att se, hur Stockholm utvecklar sig,
och litet emellanåt företar han små
ströftåg till utkanterna för att taga nya
byggnadsverk och anläggningar i
skärskådande, alltid intresserad, alltid
benägen att se det goda och berättigade i
allting nytt, sällan klandrande och
kritiserande.
Samma intresse visar han också för
dagens frågor och diskuterar dem med
en ungdomlig ifver, som kommer hans
mera blaserade barn att smått
skämmas öÖöfver, att de icke kunna vara lika
unga som han. Hvad som nog, utom
hans ljusa optimism, hjälpt honom att
ända in i ålderdomen bevara sitt sinne
så friskt och spänstigt, är hans arbete
— att han alltid kunnat arbeta och
alltid arbetat med glädje. Hur mycket
han än skrifvit i sin dar, har han ännu
icke skrifvit sig trött. Ännu faller det
sig helt naturligt för honom att sitta
flera timmar i sträck vid skrifbordet,
och har han särskildt brådtom —
gäller det till exempel att i hast fabricera
några tillfällighetsverser — går han
enkom upp ett par timmar tidigare på
morgonen för att skrifva. På tal om
tillfällighetsvers, så är det det enda
tillfälle, då jag hört honom visa
pessimistiska tendenser. Blir han ombedd att
skrifva sådana, svarar han för det
mesta misströstande, att det kan han
icke, han är för gammal, han kan icke
hitta på något nytt, etc. etc. Möjligen
skulle han kunna lofva att tänka på
saken och ge ett bestämdt svar, om
han öfver hufvud törs åtaga sig det,
låt oss säga dagen därpå klockan elfva!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
