Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Så skref jag brefvet, och sen lånade
jag fem kronor af honom och bad
honom söka mig på stadshotellet efter
kvällen, ty jag hade beslutat mig för
att bo där öfver natten. Han skakade
allvarligt hand med mig, och jag
vandrade till stadshotellets kafé för att dricka
en grogg, ty jag hade inte råd att
supera. När jag såg, hur alla omkring
mig skrattade och skålade och pratade,
kände jag mig snart olycklig, och jag
ångrade nästan, att jag lånat pengarna
för att rymma. Om jag lydde min
äldre väns råd att be gubben far om
ursäkt, så skulle jag kunna gå in och
supera och sen dricka kaffe och punsch
och röka goda cigarrer och bli
fullkomligt berusad. Nu däremot satt jag och
svalt med min mässingsbleka grogg och
sög på cigarretten, medan tarmarna
började dra ihop sig af hunger.
Till sist gick jag ut och hyrde mig
ett rum högst upp, och när jag kom
dit, höll städerskan på att göra i
ordning sängen. Jag tilltalade henne för
att få se henne. Hon hade en lång näsa,
och när hon öppnade munnen, såg
jag, att hon hade de billigaste löständer.
Då suckade jag och bad henne hämta
upp te med bröd samt en whiskygrogg,
och medan hon var borta, klädde jag
hastigt utaf mig och kröp till sängs.
Jag måste ligga i dagskjortan, och
ödet ville, att det var en af mina gamla
skjortor med stärkt bröst. Det stod
upp som en pansarbuckla under hakan,
och ibland blef jag nupen i skinnet, så
att det sved. Men rummet var ljust,
och där jag låg, hörde jag ett par
städerskor prata i korridoren,
telefonens pinglande nere hos portiern och
och musiken i kaféet. Då blef jag
rörd, och mina ögon fuktades, ty jag
kände mig alldeles ensam i världen.
LUDVIG NORDSTRÖM
Strax efteråt kom städerskan med te
och grogg, och jag pekade på
nattduksbordet och yttrade med kylig
affärsröst.
”Var vänlig och sätt brickan här!”
Städerskan gick sedan till dörren
och frågade:
”Är det något annat herrri önskar ?”
”Nej, tack! Det är ingenting
annat!” svarade jag och började min
frugala supé, medan tuggorna blefvo
bittra i halsen, emedan sockret inte
hunnit smälta i teet och jag grät
invärtes som ett öÖfvergifvet barn.
När jag druckit teet och ätit upp
alla skorporna utom två, som jag
lämnade kvar för att det skulle synas, att
det inte var af fattigdom jag bara
druckit te till kvällen utan därför att jag
var illamående, började jag smutta på
groggen, och så kom min vän
anarkisten, och han hade med sig
cigarretter. Vi resonerade i ett par timmar, och
när han gick, var han nog vänlig att,
trots mina protester, lämna kvar
cigarretterna samt en fransk
revolutionsskrift i rödt omslag.
På morgonen sken den vänliga men
bleka höstsolen, och åter drack jag te
och doppade skorpor, men nu
upptäckte jag, att jag hade glömt
tandborsten samt kam och hårborste. Inte
heller hade jag tvål, utan jag fick tvätta
mig i bara vattnet. —
Jag steg ut på den frosttäckta
trottoaren, sträckte på mig, inandades den
kalla och råa höstluften och hade tio
kronor kvar. Framför mig ångade det
af hamnens vatten, där de tunna
isflaken summo, och kring dykdalberna
sutto kantiga iskransar.
Jag mumlade för mig själf: lägg
noga märke till, hur den här morgonen
ser ut, min kära Ludvig, ty nu börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
