Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
staten det ringaste, om han just denna
förmiddag satte ihop gud vete
hvilken promemoria i ordningen om de
vilsna sju örena. Den där packen
handlingar skulle ändå komma tillbaka till
honom ungefär efter ett halfår efter
den sedvanliga turnén i ämbetsverken,
utan att ärendet bragtes en tum framåt.
Men detta hindrade icke, att dess yttre
redan antagit sådana oformliga
dimensioner, att man möjligen kunde
hoppas, att detta växande pappersberg
skulle ha makt att så småningom
krossa frågan under sin egen tyngd
utan sakkunnig slutbehandling af
Blankettkollegium. Amanuensen Klingboms
lönligaste tankar gingo också ut på,
att denna lösning vore den enda
tänkbara.
Vidare hade den förnuftige unge
mannen kommit underfund med, att
statens intresse icke fordrade, att han
på ögonblicket förvissade sig, huruvida
det fanns räknefel eller spår till
bedrägeriförsök i tryckeriräkningen. Den
skulle ändå få hvila på botten i någon
af sekreterarens lådor en tid framåt,
till dess att en tillfällighet bragte
dokumentet i dagen, och den samvetsgranne
kassören kunde förkunna den otålige
inkasseraren, ”att nu var det ändtligen
klart med den där räkningen.
Granskning och attestering tar tid, ser herrn.
Ty här i ämbetsverken nöjer man sig
inte med fusk och halfgjordt arbete.’”
Tanken på kollationering hade
slutligen fallit på sin egen omöjlighet,
eftersom han var ensam på kansliet.
Lindblad hade telefonerat sjukbud.
Alltså på frukost, tänkte Klingbom.
Den närsynta baronen hade ännu icke
hunnit fram till Blankettstationen på
sin dagliga ringlinje genom fem af
statens verk, och amanuensen
Appel
WALDEMAR SWAHN
qvist, som efter fjorton års trampande
i kollegiet slutligen hugnats med 1,200
kr. om året, brukade numera icke visa
sig förr än efter två. Sedan nämligen
denne trogne statstjänare blifvit
oberoende af sitt råds gratifikationsnåd,
ägnade han sin begåfning förnämligast
åt riksmarskalksämbetet, där han
vördsamt diskuterade hofnytt under väntan
på namn, heder och värdighet af
hofsekreterare. En broder med borgerlig
men inbringande sysselsättning sörjde
för, att han kunde lefva oberoende af
svenska staten.
Af det sagda framgår med
önskvärd tydlighet, att amanuensen
Klingbom utan dåligt samvete kunde bada
sin själ i fashionable news.
Hva falls! Stake gift — och med
ett sådant namn och en sådan
förmögenhet! Bilden af hans enfaldiga
knäkamrat från skoltiden fick plötsligt
ett egendomligt skimmer öfver sig, på
samma pgång som en sötsur smak af
vemod och bitterhet steg honom i
munnen. Men sådant är lifvet.
Denna träbock med käcka
mustascher och smidig torso hade i ett naffs
fångat lyckan under det han,
Klingbom, var dömd att sitta i detta
dammfyllda rum och för hvarje dag taga
farväl af kära illusioner, inmakad i
ett skenlif utan fasta konturer och med
en horisont, som ständigt skymdes af
ovisshetens dimslöjor. Dock — det
tröstade honom, att han hade så många
kamrater i eländet. Han fyllde ju för
resten sin plikt. Han var alltid på sin
plats, visserligen utan att göra någon
egentlig nytta. Men han hade heller
aldrig i sitt halfsofvande tillstånd gjort
någon blunder. Han var bror med
byråsekreteraren, och blankettrådet
besvarade emellanåt hans vördnadsfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
