Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 SIGFRID
Mich och svängde af under
Seinestrandens stora träd, som i stilla jubel
lyfte sina knoppar mot de första bleka
solstrimmorna. Morgonen var som en
ljus aning öfver kajernas och broarnas
öppna stenvärld, och alla lointainer
tonade upp likt milda ackord. Floden
sorlade redan af glad förväntan och
blinkade otåligt mot det första skimret
af dagens stora fest.
Tänkaren hade aldrig sett en sådan
morgon. Han blef alldeles
öfverväldigad och måste ha någon att tala med.
Han tog Pont des Arts och stod snart
vid Louvren. Allt var naturligtvis
stängt så tidigt, men för hans
jättenäfve öppnade sig portarna, och han
trängde in bland skaran af bröder och
systrar i Galerie Denis.
Litet skygg och tafatt efter sin långa
ensamhet, besvarade han en skön och
glatt Apollos nedlåtande hälsning:
”Hvad heter ni, min vän?”
”Tänkaren ... från Panthéon ...”
Apollon log.
”Tänkaren — något i min genre
alltså. Men det måste vara mycket
ansträngande för er att tänka att döma
af de hårda vecken i er panna. Era
. tankar måtte mera likna jordskred än
stjärnskott. Det är som hela rymden
hängde på era axlar. Ni har säkert
inga gyllene pilar... Jag för min
del är en gud och får allting till
skänks...”
Tänkaren stod en smula handfallen
inför denna sista förklaring. Men då
kom en Herkules fram vaggande af
styrka och singlande med klubban.
Han log fryntligt och gjorde en gest,
som inbjöd till jiu-jitsu.
”Ni är en slaf eller hur? Ni har
fått riktigt vackra armar af att släpa
sten. Ska vi ta ett tag?”
SIWERTZ
Förargad öfver missförståndet och
besvärad af den nyfikna skaran, som
tätnade omkring honom, sökte
Tänkaren fly uppför trapporna. En
Marsyas, som såg hans trångmål och
trodde honom vara ett slags olycksbroder,
ropade plötsligt : ”Vaktmästaren
kommer !” Hela gudavärlden flydde hals
öfver hufvud upp på socklarna, och
vägen var fri.
Länge irrade Tänkaren uppe bland
taflorna. Han var ond på sig själf för
att han lämnat sin ensamhet framför
Panthéon, men han tordes ej smyga
ut samma väg och måste för skams
skull låtsas se sig om. Som son af en
skulptör hade han ju sin mening färdig
om målarkonsten, men Leonardos
Döpare oroade honom ändock med sitt
hemlighetsfulla sväfvande mellan ande
och könslighet, Gud och syndare.
Och se där Corot, den lille Corot som
han kunnat krossa mellan tummen och
pekfingret! Hans morgonlointainer
rörde honom som fågelkvitter och
barnasång ...
Under sin sträfvan att finna en ny
utgång kom Tänkaren in i några salar
Louis XIV, XV med möbler och
gobeliner. Han klef försiktigt och ängsligt
omkring på det hala parkettgolfvet,
som klagade under de tunga stegen.
Här var allt gest, anekdot och
koketteri. Han kände, att detta var honom
mer främmande än något annat. Dessa
stolar med sina spensliga, piruetterande
ben och gestikulerande armstöd! Och
gobelinerna — en konstgjord
sväfvande värld af lättaste silfverblått,
flyktigt rödt och förtonande, mossmjukt
grönt. Dessa hjältar af silke med gester
som liknade möblernas! Dessa
broderiprinsessor som lekte i blåa skogar!
Dessa herdinnor som sväfvade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
