Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
fråga om sprit och varietéer till en om
våra sociala förhållanden.
Jag sitter i sommarvärmen och
dåsar öfver en lemon squash på
asfalten framför Grand. Det är den
ljufligaste plats, fin, stilla, diskret och
ändå erbjuder den nu under
turistsäsongen den glädje för örat och ögat
som det onekligen ger oss i detta
hörn af världen att se och höra
människor af främmande språk och snitt.
Mail-coachen, det röda åbäket med
de silfversmattrande trumpettonerna,
har nyss kommit tillbaka från en
utflykt och lassar af människor som
synas fyllda af skönheten i hvad de
nyss sett af ekar och vattenspeglar
på Djurgården. HKlockan är tre, alla
de hvita båtarna på kajen göra sig
färdiga till afgång. Kajen är ett
virrvarr af paket, korgar, kappsäckar,
tusentals småkollies. Det vimlar af
tidningspojkar, af bokförsäljare, af
ynglingar som vilja afyttra härliga
bananer, och på det yttersta af dessa
dagar ha små skoborstare kommit till:
skoputsning tio öre, afdamning fem
öre! Droskor komma rullande i stark
fart och brådskande människor ila
öfver landgångarna. Så sticker den
första ångaren ut på det glittrande
vattnet, svänger sakta för strömmen,
får kursen in och pilar i väg. En
annan, en tredje, en fjärde. Och
öfver alltsammans strålar solen.
Jag trotsar hvilken stad som helst
att uppvisa en vackrare, mer eggande
liflig tafla, och de främmande stå på
asfalten i fullkomlig betagenhet. Skulle
detta behöfva vara en tråkig stad?
Nu är kajen tom, och blicken når
fritt bort till Strömparterrens friska
blomstergrupper. I svalkan utanför
den lilla paviljongen sitter fullt med
familjefolk vid sitt te eller en
smörgås, glada öfver denna nyskapade lilla
”"DENNA TRÄKIGA STAD”
skönhetsfläck, där det förut var
spritoch buslif.
Hvarför var det så? Hvarför
kunde icke denna lilla plats nere vid
vattnet med sin punsch och sin
musik hållas uppe som en fin och
hygglig förlustelselokal, dit alla kunde
gå?
En gång var Strömparterren en
aristokratiens lokal. Men när den
förste borgaren kom, så gick
aristokratien. Och när den förste
arbetaren kom, så gick borgerskapet. De
skilda klasserna kunde icke hålla ut
tillsammans. Aristokraten var stram,
borgaren bullersamt upprymd och
arbetaren bråkig. Det var icke
underligt att de icke trifdes vid hvarandras
sida. Så isolerade sig de skilda
klassérna. Men Stockholm var icke, och
har ännu icke hunnit att bli stort nog
att kunna uppbära tre slag af
nöjesetablissemang. När man icke kunde
roa sig tillsammans så, fick man
öfverhufvudtaget låta bli att roa sig.
Aristokraten valde att sätta sig och supa
på kaféet, borgaren på källaren och
arbetaren på krogen.
Det är under denna förbannelse
som Stockholms utelif lefver, äfven
om gränserna nu blifvit mera flytande.
Och det är klart att dessa gränser
aldrig komma att fullt upphäfvas så
länge som det i samhället gifvas
sociala och ekonomiska motsättningar.
Men i Stockholm är afståndet från
det högsta till det lägsta större än på
något annat ställe i världen —
London möjligen undantaget.
Göteborgssystemets
utskänkningslokaler må vara så förträffliga de vilja
— förströelselokaler kan man
svårligen kalla dem. Så måste arbetaren,
om han vill vara ute och roa sig en
stund, sitta på någotaf dessa «kaféer«,
dessa ölsyltor som äro en egenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
