Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
786
med agronomen om för resten en hel
mängd. ”
”Ja,” medgaf herr Ek. ”Det var
andra gången jag träffade fröken, vill
jag minnas.
”Nehej, fjärde,” sade Lilly
bestämdt. ”Den andra, det var på
basaren.” Hon tystnade plötsligt. Det
var kanske dumt att komma ihåg
allting så där noga.
”På basaren? Då träffades vi väl
inte, hvad jag kan minnas.”
”Nej, men jag såg agronomen. Och
agronomen hälsade.” Lilly var
verkligen missnöjd med sitt tonfall. ” För
resten tycker jag, att agronomen kunde
ha köpt någonting.”
”Jag? Jag hade inte ett öre.”
Herr Eks sätt att tala var verkligen
lättfattligt. Cilly gick tyst en liten stund.
Men farmor skulle knappast ha gillat
det. Nå, än sen då? Men tänk också
att vara så fattig. Det var allt hemskt.
"Vet agronomen, jag tycker
egentligen, att basarer är dumt. Och det
var inte ett dugg roligt.”” Hon undrade
ett ögonblick, om det var rätt att narras
så verkligen förfärligt, men så repade
hon mod och fortsatte: ”Tänk hvad
man har mycket roligare hemma.”
”"Men fröken brukar ju säga, att
det är så tråkigt på Sjöberga? Det sade
fröken senast i går.”
"Men det menade jag inte. Man
har naturligtvis aldrig tråkigt, om man
själf har något innehåll.”
Lilly talade med en anstrykning af
lärorikhet, men hon tystnade tvärt och
bet sig i läppen. Precis det där var
det, han själf sade i går kväll.
”Det har fröken alldeles rätt i,”
sade herr Ek belefvadt.
Det uppstod en liten paus.
Snöslasket skvalpade på vägen vid deras
ULRIK UHLAND
steg. De hade kommit ända fram till
östra flygeln. Där var gången mycket
bred, och inga träd kastade skugga.
Himlen ofvanför det brutna, gamla
ta
ket lyste svagt gråblå som af ett
förborgadt ljus. Lilly stannade plötsligt.
”Nej, nu får jag väl lof att gå upp. ”
Hon gjorde en rörelse som för att
räcka herr Ek sin hand, men han tog
den inte.
”Kan inte fröken kosta på mig en
stund till?” sade han i stället. Det
var något så ovanligt snällt i hans röst,
att Lilly såg på honom med en viss
förvåning.
"’Jo, ”” sade hon tveksamt. ”
Egentligen har jag ingen brådska. Och det
är ju så vackert väder.”
Medan hon sade de sista orden,
föll en regndroppe ned på hennes ena
kind. Hon torkade tyst bort den med
handen.
De gingo en liten bit inåt parken
utan att säga någonting. Det var
förfärligt, hvad allting hade förmåga att
bli trist ibland, tänkte Lilly. Antingen
var det, för att herr Ek var så fåordig,
eller också för att det började regna.
Det kändes nästan, som om någon där
uppe i himlen satt och grät ned öfver
buskarna och de gamla nakna träden.
Och hvarför kunde inte herr Ek tala?
Han brukade ju säga så mycket bra
saker. Hon vände litet på hufvudet och
tittade på honom. Han gick och såg
$ .
rakt framför sig. Nej, han var sig
inte lik, det var säkert. Plötsligt spratt
han till.
”Vet fröken Sjöfelt, det här är
antagligen sista gången, jag har det nöjet
att se fröken.”
LCilly tvärstannade. Hon kunde inte
förklara det, men hon kunde
omöjligen ta ett steg till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
