Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄLLSKAPSLIFVET FORDOM OCH NU
Bibeln, som är så rik på
kulturhistoriska upplysningar af värde, bjuder
visserligen på en mängd berättelser
om frierier, men dessa tyda ofta på
ganska enkla sällskapsformer, och
man gick emellanåt, ja kanske oftast
mer praktiskt än galant till väga. Så
t. ex. då gamle Abraham, hvilken ju,
när han ville se sonen Isaak gift,
sände sin trotjänare Eleasar till
Mesopotamien för att utvälja bästa ungmö,
som var dejlig under ögonen. Valet
föll som bekant på Rebecka, och
intet tyder på att Isaak var
missnöjd med det rätt originellt men
föga konventionellt arrangerade
frieriet.
Ännu mera konstlöst tillvägagingo
romarna, åtminstone i äldsta tider,
ty i stället för att på ett städadt och
artigt sätt sällskapa med sabinskorna
och vinna deras bevågenhet, röfvade
de helt enkelt bort dem. Men
romarna hade liksom grekerna härför stöd
i religionen. Den klassiska
mytologien är ju uppfylld med historier
om nonchalanta sällskapsvanor, såsom
själfva Jupiters uppvaktningar hos
Europa, Leda, Danaé och många
andra sköna damer, och det mest
intressanta härvid och upplysande för
det olympiska sällskapslifvet är den
manliga partens vana att oftast
uppträda på ett eller annat sätt
förvandlad eller i någon förklädnad — alltså
.ett redan hos gudarna förekommande
behof att fjädra sig.
I den nordiska gudasagan liksom
i berättelserna om våra forntida
för fäder påträffas knappast några dylika
sdårskaper. Man gick mera rättframt
till väga, och det nästan enda
exemlet, vi kunna erinra oss om bristande
artighet eller undseende för damerna,
träffas i historien om jättekvinnan
Skade. Denna skulle ju som
godt
877
görelse för Tjasse, sin af asarna dräpte
fader, få bland gudarna utvälja en
make, men vid valet blott se de
gudomliges fötter. Efter någon tvekan
bestämde hon sig för ett skönt fotapar,
som hon trodde vara Balders, men
vid närmare undersökning befanns
vara Njords. Skade fick alltså nöja
sig med vindarnas, vattnets och eldens
gud, hvilket ju kunnat vara mycket
fördelaktigt i ett hushåll; men
äkten
Frukost i det fria.
Efter en målning af Watteauwu.
skapet blef ej lyckligt, och Skades
erfarenhet har ådagalagt, att man vid
valet af följeslagare för lifvet, kanske
ej ens i sällskapslifvet, bör fästa sig
vid fötterna.
Den nordiska hjälte- och
konungasagan visar också, att helt andra
förmögenheter togos i betraktande.
Sålunda läsa vi t. ex. om Sigrid Storråda,
som dock var änka, hur hon lät
innebränna två småkonungar bland sina
många friare, därför att de vågat göra
henne sin kur, och hur hon gaf själfve
Olof Tryggvesson korgen. — Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
