Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
de elektriska ljusen väcka till lif ett
glitter af rörliga stänk mellan
båtlyktornas blossande färgklickar.
Och ändock var det ej just på
glädjen heller, hon måste tänka, inte på
karusellernas hvirfvel och på musiken
på dansestraden, utan på den stunden,
då allt detta var slut och man vände
hem igen — då boulevardernas
gasramper. voro svarta och papperslyktorna
slocknade i trädens fuktiga löfverk likt
trötta ögon, som somna — och öfver
de skymmande gatorna rullade på
hemlighetsfullt tysta gummihjul fiakrarnas
långa rad med par, som trycka sig tätt
intill hvarandra.
Ty midt på Place de I’Opéra hade
legat ett barn, som sof. Och det var
det, som hon såg framför sig nu.
Det låg på den stora stenplattan helt
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
lugnt och stilla. En flicka var det.
Hennes hufvud hvilade tryggt mot en
fiol. Handen höll ännu stråken. —
Hon sof under himmelens alla stjärnor.
Henne skedde intet ondt. Ingen
trampade på henne, fastän man trängde
sig fram i långa, glädjerusiga rader.
Man stannade blott, man smålog så
vackert och stilla — – ”Se, en liten
fiolflicka! — —"”
Det var på den flickan Fiola måste
tänka nu. Och det var, som om hon
sett sig själf i henne. Det flöt som en
trygg och blid ro öfver henne — en
tillitsfull frid tog henne intill sig.
Till ett främmande land och en oviss
framtid reste hon ensam. — Men henne
skulle intet ondt ske. — Öfver henne
voro himmelens alla stjärnor — — —
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
