Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yeer g V
PRAÄARIEN
vikliga, att ligga still och att sofva så
mycket som möjligt. Och likväl får
man, om man af nyfikenhet eller
samvetsgrannhet eller sömnlöshet
försummar att lyda de gifna råden —
likväl får man just af denna omärtliga
enformighet djupare och oförgätligare
intryck än af de mest leende och
växlande titt-ut-landskap. Allt är
återfördt till ett gripande <«i begynnelsen
var himmel och jord<, alla skymmande
tillfälligheter äro utplånade och man
står, liten och försvinnande, inför det
eviga och ursprungliga, själfva den
heliga grunden, förintad af dess höga
och enkla nakenhet.
Och ur själfva enformigheten minns
man, när man tänker tillbaka, olika
taflor, alla majestätiska till sina mått,
men inte alla lika. Själfva prärien
rör sig i sitt hymnartade largo med
växlande motiv, fast det fordras en
bred tanke för att urskilja och
behålla dem, och komma underfund
med öfvergångarna, när hvarje takt
tar timmar i anspråk — äfven om
åhöraren rusar musiken i möte
ombord på ett expresståg.
Knappt hade tåget dånat öfver
Mississippibron mellan Rock Island
i Ilinois och Davenport i Iowa,
förrän prärien började visa tecken till
frigörelse. Hela vägen österifrån,
ända från Buffalo, hade det varit
samma något tama och kufvade
prägel öfver den. Gård hade följt på
gård, öfverallt såg man att plogen gått
fram, de planterade skogsdungarna
voro inte alltför sällsynta. I Iowa
började slätten att rulla med större
dyningar, riktiga gröna kullar och
svala dalgångar. Det var som om
den ledsnat på det evinnerliga
skvalpandet i östern. Men
människoboningarna glesnade ännu inte. I
tusenden och åter tusenden såg man
429
hjordar af kreatur och svarta svin
beta öfver sluttningarna, och ofta
blefvo de i afståndet blott till en
mörk ansamling af småkryp på den
gröna mattan. Det fanns godt om
träd och godt om vatten, allt såg
lummigt och svällande saftigt ut. Och
vågbergen voro ännu värdiga den
ocean som födde dem, när
yttervärlden plötsligt utplånades och
kupéfönstren blefvo speglar — när det
elektriska ljuset tändes i vagnen.
Jag hörde knappast, när vi vid
Omaha korsade Missouri. Men längre
fram på natten vaknade jag, satte mig
upp i bädden och fick undan gardinen
från fönstret. Sofvagnen var tyst och
skum, och tåget rullade fram som i
en dröm utan att någonsin frestas till
att sakta eller göra ett uppehåll. Det
var dock ett annat mullrande än tågets
jag hört.
Riktigt! Där kom en hvit, lång
blixt och jag fick i dess sken min
första uppenbarelse af Nebraska.
Prärien hade gått till ro. Den var
flat och obruten som ett blickstillt haf.
Ofver denna fullkomligt jämnhyflade
oändlighet hängde regnet som en grå
slöja. Långt borta i det försvinnande
stodo några spöklika träd. Eljest var
allt det plattaste intet under de
bolmande skyarna.
Blixt följde tätt på blixt och jag
satt länge i en underlig beklämning :
och stirrade ut på elementerna. Jag
såg de spöklika träden försvinna,
men jag såg inga nya spöken i den
natten ... —
Jag vaknade i ett hörn af Kansas
och gick samma dag af tåget i
Colorado alldeles vid foten af Klippiga
bergen och i god tid innan solen sjönk
bakom topparna på sin väg ner mot
Stilla hafvet.
Det var denna brännande dag som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
