Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
kastas dörren upp och draperiet rifves åt
sidan med en våldsamhet, som kommer
mässingsringarna att frasa som en
raketsalfva. Skådespelaren har hunnit sminka
sig krithvit i ansiktet och omge ögonen
med kolsvarta koncentriska ringar. I
vänstra handen håller han Krogstads bref och
med den högra kramar han revolvern.
Med en stämma, som ej har minsta
likhet med människarösten, skriker han:
”Nu! Nu skall du dö, dö, dö — du
djäfvul af en kvinna!”
- Hvarje ”dö” får till sällskap ett skott
från revolvern, som inledningsvis riktas
mot taket. Utom sig af skräck faller Nora
ned på golfvet och börjar i vild förtviflan
slita af sig håret. Hela näfvar af blondt
hår kastar hon för Helmers fötter, men
intet tycks kunna blidka den ursinnige.
Som besatt af onda andar ilar han
fram och tillbaka under ett smattrande
fyrverkeri af spanska eder, som kommer
fradgan att stå honom om munnen.
Noras snyftningar äro hjärtslitande.
En möbel förpassas af Helmer med en
spark halfvägs ned i orkestern, hvars
medlemmar hastigt söka skydd för sig själfva
och sina halftömda groggar.
Nora visar ett af ångest förvridet
anlete, där tårarna plöjt fåror, och höjer
sin hjässa, hvars blonda prydnad nästan
är alldeles borta.
Det knackar — brefvet med Noras
falska revers kommer. Krogstad har varit
ädel — Advokat Helmers ära är räddad.
"Hurra,” ropar Helmer, slänger
revolvern i en vrå och börjar en glädjedans
ANDERS EJE
med Nora. Scenen afslutas med ett ömt
kuttrasju, som får sin punkt i stora
innerliga famnen och en minutslång kyss...
Då — med ett — bryta applåderna in
öfver scenen. Som ett tropiskt oväder
rasar bifallsstormen i ett crescendo, hvars
kulmen synes hota förståndet. Jag
försöker komma ut. Omöjligt.
”Sitt ned där,” ropar man — ”och
klappa i händerna, om ni vill att det
skall gå er väl!”
Helmer gör oafbrutet komplimanger åt
pubiiken och Nora viftar tacksamt med
sin näsduk. Till sist börjar jag förstå
meningen med de täta ropen.
”Otra vez — en gång till!”
Kan det vara möjligt? Jo!
Skådespelarna bereda sig att ta om scenen från
början.
Helmer går i kulissen för att ladda sin
revolver på nytt, men Nora — — —
Ack, ja visst, hon behöfver mera blondt
hår !
Under det att publiken hämtar andan
pressar jag mig ut ur trängseln.
Sinnesskakningen har varit för häftig.
I dörren hejdas jag af en argentinare.
”Denne Ibsen,” säger han, ”var ju
tysk, inte sant?”
”TJo visst,” svarar jag lättad.
"En högst utomordentlig författare i
sanning!”
”Men ändå utomordentligare
skådespelare, sefiior!”
Med en stolt och gillande blick:
”Ni har rätt, caballero!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
