Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
e —å;P_’* N
AN SN
/ / 1; l3E
öd
Titaner.
Teckning af V. von Heidenstam.
denna tid han skref «Utopierna« och
«Tjänstekvinnans son« — och de
umgingos under spridda perioder rätt
flitigt.
Heidenstam gjorde sig ingen
brådska med sin debut, och det ligger
åtskilliga diktsamlingar bakom
Vallfart och Vandringsår. Två hade han
skickat till Zacharias Topelius (år 80
och 82), som i hög grad intresserade
sig för den unge okände poeten och
hälsade honom «som en yrkesbroder,
om hvilken jag med visshet hoppas
att han skall skänka Sverige en stor
skald«.
På våren 87 reste Heidenstam hem
till Stockholm, där hans far låg
dödssjuk, och efter dennes död utarbetade
han under sommaren den diktsamling
han fört med sig från Schweiz och
som kom ut i april 88: Vallfart och
Vandringsår.
Den tände strax eldisinnena, blef
läst och älskad af ungdomen — och
det icke bara den skrifvande — och
uppburen af skilda litterära läger.
Men det var framför allt den unga
skolans män, som skyndade att
utbreda den nye poetens rykte: de
skrefvo om honom i grannlandets
tidningar, Levertin i Politiken,
Geijerstam i Hufvudstadsbladet — i sitt eget
lands voro de utestängda och
proskriberade — och sökte upp honom,
en efter en.
Man må icke tro, att det unga
svenska 80-talet i praktiken saknade
uppskattning för den skaldiska
individualiteten och det glansfulla
uttryckssättet. Det var tvärtom just språkets
prakt och skildringarnas pittoreska
karaktär i Vallfart och Vandringsår
som slog an på 80-talisterna. Och
glädjen mötte inga surmulna miner. Dessa
dikter införde ett nytt starkt, rikt
och öfverdådigt temperament i vår
vitterhet. Det fanns intet tvifvel om
detta humörs äkthet. Det smittade
och bedårade. Det var så befriande
att de omtröskade problemen här
voro bortblåsta, och det var inte
heller poesi i den meningen man vant
sig förknippa med ordet: det var ny
poesi och en ny skald. Man
förflyttades under en varmare sol än vår svala
och njugga och till ett land, som man
trodde var Orienten, men det var
inbillningens. För Nordens arbetande
söner predikades lättjans visdom, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
