Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
Det knarrade i sanden.
""Nej, är det du, Gunerius? Hvar
är de andra?”
”Ett par har gått ner till båten och
kvinnorna idkar husliga sysslor. Vi
tänkte segla ut på förmiddagen.
Hvarför sitter du så allena?”
”Kära, jag orkar inte ha munlädret
i gång hela tiden, ibland måste man
hvila.”
Grosshandlaren tog en
trädgårdsstol och slog sig ned midt emot henne,
så nära att deras knän nästan berörde
hvarandra.
"Hur är det fatt?” frågade han
och såg henne rakt i ansiktet.
Hon tycktes inte ha hört, hon hade
svårt att komma i prattagen —
Gunerius behöfde man ju inte heller genera
sig för. Den stora, men välföormade
gestalten hvilade lugnt och bekvämt i
stolen, det var ro och trygghet öfver
henne, från de korslagda fötterna i ett
par något utgångna skor och till de
breda händerna, hvilkas hvithet
hvarken sol eller saltvatten kunde förta.
”Det gör godt att se på dig,” sade
Gunerius, ”men hvi så drömmande,
goda husfru!”
”Ah seså, Gunerius, bråka inte.”
”Hör, Lenah,” han lade handen på
hennes knä. ”Har du aldrig på senare
tid känt det tomt att inte ha någon att
intressera dig för? En kvinna som du
är inte skapt att gå ensam.”
”Jag har ju många vänner — och
så barnen,” svarade hon förströdt.
”Men när du sett om ditt hus och
är nöjd med din dag? Jag tänker mig
dig som en husmor från fordom —
maken är ute i kriget, hon sköter
ensam huset och gården, pigor och
drängar, hon styr dem med kraftig hand,
barn har hon många — men när dagen
633
är slut och hon sitter ensam på loftet
och ser ut öfver markerna, som är
hennes och mannens, då känner hon
det tomt i alla fall, så stark hon är.
Och inte vet hon om mannen någonsin
skall komma, om hon skall öda sin
kraft på hus och hem utan att någonsin
få visa för maken hvad hon gjort och
få hans kärlek i belöning . .-.”
Fru Ström vände långsamt på
hufvudet och mötte hans blick, som
alltjämt forskade i hennes ansikte.
Det blef tyst ett ögonblick. Så sade
hon :
”Förlåt mig, jag har varit så
ouppmärksam, jag har inte hört hvad du
sagt! Hör du, Gunerius, vi äro gamla
vänner, skulle du vilja göra mig en
tjänst? Ja, det vet jag att du gärna gör.
Ser du, saken är den, jag har förlorat
mina pengar. Det är ingenting att spilla
ord på, detaljerna kan Lebrun tala om
för dig. Nu måste jag inskränka mig,
förstår du —"”
Hon gjorde ett uppehåll, hans hand
hade flyttats från hennes knä och stolen
ryckts tillbaka något.
”Nu måste jag spara på alla vis,”
fortsatte hon i torrare ton, ”’skulle du
vilja ta Netta i din tjänst till hösten?
Hon lagar briljant mat och har i sina
bittra stunder ofta talat om att hon ville
komma till en fin ungkarl, och att hon
är utmärkt, det kan jag försäkra dig.
Vill du det?”
Han harklade sig.
”Hm — ja, det vill jag gärna, för
tusan, jag har ju alltid lidit af
matbekymmer! Kan jag stå dig till tjänst
med det, så gärna! Är det något annat,
så stöt bara på mig!
”Nej tack,” log hon, ”det är inte
något annat. Men nu tror jag båten är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
