Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
812
framträdt ur sitt skägg och hår, väckt
af vinet.
Lektor Hollstens näsa hängde långt
ner. Han förde den vänligt åt sidan
med vänstra handen och drack.
"Det är godt att dricka, kära bror
Hintze,” sade han, ”men glasen äro
en smula obekväma!”
I samma ögonblick stack en af
sko
makarna sitt sotiga ansikte in genom
fönstret och ropade:
"Skutan brinner! Skutan brinner!”
Alla rusade upp från bordet utom
Sammel Edin.
"Si så där ja!” sade han och
nickade upp och ner. Är elden lös nu
också I”
Gästerna trängdes vid fönstren, och
därborta i månskenet stod skeppet och
brann. Lågorna fladdrade tätt, och
riggen liknade en höstgult träd med
praktfullt skinande krona.
Skenet kastades allt starkare och
flammade i hemska figurer på röken,
som dref bort med kvällens vind;
roddbåtarne på sundet framträdde som
utskurna ur mörkret; sjöbodarna,
magasinen, virkesupplagen lågo i full
belysning, och inne i mörkret öfver staden
glimmade fönsterrutor och
rådstuklockans visare; och alla dallrande blad på
träden tycktes lika snöflingor, som
drefvo fram öfver taken. Skomakarna
sprungo med sina skinande horn i hand
nerför bergknallarna, och öfverallt löpte
människor, öfverallt skrek och hojtade
man, borta i brandskenet hoppade små
figurer omkring, och när några reste
upp stegar mot fartyget och kedja
bildades, tycktes en massa dvärgar ha
kommit fram ur mörkret, och när
vattenpytsar slängdes mot fartygssidan, såg
det från bergknallen ut, som om
dvärgarna stått i flock och spottat in i elden.
LUDVIG NORDSTRÖM
Nu började det klämta i kyrktornet och
nu i rådhustornet, det var så hemskt,
att alla kände barndomens skräck i
blodet, damerna i Sammel Edins sal
började gråta och jämra sig.
Men Sammel Edin satt med slutna
ögon, ensam vid det sköflade bordet.
"Det är Napolions fel!” mumlade
han. ”Jag skulle aldrig gett skutan det
namnet! Karln dog ju i fängelse."
Och han upptändes af en sådan
vrede mot den döde, att han grep ett
vinglas och slängde vinet öfver axeln ut
i salen.
”En lushund måtte karln ha varit,
det är visst och sant!” sade han.
”Men hvad menar ni egentligen,
min kära Edin?” skrek landshöfdingen
till, ty han hade fått hela vinskvätten i
nacken.
”Landshöfdingen hör, hvad jag
säger!” skrek den förbittrade Sammel
Edin tillbaks. ”En lushund måtte han
ha varit UU”
Därmed rusade gubben upp, och
landshöfdingen sade, nu lika uppretad,
äfven han:
"Man begär dock lite bättre vett af
en man i er ställning, Edin”
"Det har inte fan tid att ha vett
nu!” svarade Sammel Edin och
skyn
dade ut.
Han rullade och hoppade och skrek
och fäktade sig nerför bergknallen och
ner i sin sjöbod, men alla hans båtar
voro lånade. Slutligen blef han
upptagen af en båt på sundet och förd
öfver.
Hettan slog honom för ansiktet,
gnistorna yrde kring honom, vinden pep
i tacklaget, och det puttrade, fräste och
sprakade som i en bryggstu.
Alla människor stojade och skreko,
och det hördes rop:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
