Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET DANSANDE STOCKHOLM
framstår kanske ej i fullt lika bjärt
dager för innevarande generation.
Börssalen höllos baler och framför allt
i Kirsteinska huset, nuvarande
Continental, där Torngrens assembléer voro
samlingsplatsen för en bildad societet
utan alla skråfördelningar, enligt hvad
en skildrare från 1830-talet försäkrar.
Torngren tycks således inte ha behöft
som en annan balarrangör, f. d.
hofkonditor Carlmark, anhålla i
annonser om <att ingen besökande måtte
inkomma med käpp eller i öfrigt
beväpnad«. Hr Carlmark hade
tydligen ledsamma erfarenheter af hvad
de dåtida balhjältarna kunde ta sig till.
x
Från Glasbruksgatan till
Djurgårdscirkus tog det en trettio år. Men
naturligtvis ha vi inte haft paus i
dansen för det. Vi ha valsat och
polkettat på ordensbaler, maskerader,
familjefester, dansskolor och på
sistone har till och med teatern följt
tidens smak, förvandlande operetterna
tillettslags bostonförevisningar.
Ogonblicket var moget för den offentliga
dansbanan, hvars värde som stimulus
i lifsglädjen hemvändande resenärer
målade ut i färger hvilka kom vårt
tråkiga Stockholm att stå än
grådaskigare i tonen. Det glada
Köpenhamn har dem, Berlin äger sina
Amorsalar, ett ord som naturligtvis
skorrar fasligt illa i en stad, där «det
fula namnet Venus« blifvit offentligen
lyst i bann af P. P. W. Ärligt taladt
är nog inte heller Amorkogret utan
snarare den satyriske Panflöjten
passande emblem för dessa balsalar.
Nöjenas stapelstad Paris saknar
naturligtvis inte sina salar för hvad
Plutarkos poetiskt kallar «<den stumma
diktens. Den :beryktade Moulin
821
Rouges dikter äro emellertid
mestadels skabrösa kupletter, men en
annan <kvarn«<, Moulin de la Galette,
mal renare mäld. Där ta de små
butikflickorna en svängom — ifall ett så
våldsamt uttryck får användas för den
ganska sirligt långsamma franska
valsen — och stället är mera äkta
parisiskt än Bäal Bullier, studenternas och
deras väninnors balsal i Quartier
Latin, där publiken är väl mycket
uppblandad med <Bedekerlotsade
engelsmän och andra utlänningar
med kokotter i släptåg.
I de romanska länderna florerar
dansen, och på våra varietéer bländas
ungherrarna någon gång af en
mörklockig, mantiljklädd skönhet från
dansens land par préferénce, Spanien.
Där är dansen icke blott ett nöje utan
rent af en lifsyttring, har en författare
sagt. Därför är dansen oupplösligt
förbunden med alla offentliga och
privata tillställningar. På teatern dansar
man efter föreställningarna och om
man också inte alltid ställer till baler
i riksdagshuset — hvilken syn för
gudar att se vår Stallerhult och
Fläsbro i bostons hvirflar! — så är det
däremot regel i San Sebastian att
öppna landstingets förhandlingar med
bal. I Sevillas katedral uppföres under
Kristi lekamens fest en siratlig dans
framför högaltaret af unga gossar
med ackompanjemang af
elfenbenskastanjetter och sång. En spansk
präst har t. o. m. en gång
offentliggjort ett arbete Crotalogia, en
djupsinnigt vetenskaplig afhandling om
kastanjetterna, dessa fandangons,
seguidillans och hennes medsystrars
rytmiska följeslagare. Prästerskapet
i Spanien ser inte snedt på
dansbanorna som sina ämbetsbröder här
uppe i nordliga trakter. Men elaka
människor påstå att det mindre sker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
