Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELSINGFORS
sulatet. — Huru stor den svenska kolonien
i Finland är, har, så vidt mig är bekant,
aldrig kunnat fullt tillförlitligt bestämmas,
enär ett mycket stort flertal af våra
därvarande landsmän tillhör de vandrandes
klass och oftast uppehålla sig där allenast
för halfannat år eller än kortare tid. De
fast bosatta svenska undersåtarne i Finland
torde emellertid icke kunna uppskattas till
mera än ett par tusen. Orsaken till denna
relativt låga siffra är nog till största delen
att söka i vår lag om förvärfvande och
förlust af svensk medborgarerätt, hvilken
ju som bekant stadgar, att den, som ej
inom tio år, efter det han utflyttat från
Sverige, gör ett skriftligt förbehåll om
bibehållande af sin svenska medborgarerätt,
förlorar densamme. Och så sker det
också med de allra flesta svenskarne i
Finland, och då de sedan ställas inför ett
afgörande att antingen söka finsk
medborgarerätt eller ock gå till kungs med
en anhållan om att blifva återupptagna
till svenska medborgare, välja de oftast
det förra alternativet.
Lönad representant i Finland har vårt
land haft sedan omkring år 1814. Den
svenske konsuln var ända till inpå medio
af det förra århundradet bosatt i Åbo
men flyttades sedermera till Helsingfors
339
och blef generalkonsul. Genom i Finland
gällande bestämmelser om passtvång för
utländing m. m. kommer vårt därvarande
konsulat mera än kanske annorstädes i
beröring med den svenska kolonien. Så till
exempel utfärdades af generalkonsulatet i
Helsingfors årligen öfver sjuhundra pass för
svenska undersåtar, en siffra som
öfverträffas allenast af en enda svensk
myndighet, öfverståthållareämbetet i Stockholm.
Sverige har rätt att vara stolt öfver
sin Finlands-koloni och den förtjänar att
vara ett mönster och föredöme för våra
andra sammanslutningar på utländsk botten.
Då författaren till dessa enkla rader nu
nedlägger sin penna, känner han det som
en kär och dyrbar plikt att ej allenast
till svenskarna därute i österled utan äfven
till alla de honom kära vordna finnarne få
säga sitt djupt kända varma tack för de
år af oblandad glädje, som där bereddes
honom. Och han är särskildt tacksam för att
det beskärts honom att få lefva ibland
finnarne, fått lära känna dem och fått se deras
härliga land samt först och sist lyssna till
deras varma hjärtans slag.
Och han där vunnit den öfvertygelsen att
för ett folk, som kan allt »blott ej sin ära
svika», gryr aldrig någon hopplös dag, ty
>än kommer dag, än är ej allt förbi».
Wasa bank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
