Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
838
därom voro alla ense, och denna
mening är gemensam icke allenast för
greker och romare utan äfven för de
för sina naturkunskaper ryktbare
kaldéerna och andra folk, alldeles
frånsedt blixtens påstådda gudomliga
ursprung. Om blixtens bildningssätt
rådde hufvudsakligen två skilda
meningar : somliga sade, att den
härstammade från högre liggande regioner,
solen och stjärnorna samt att den
allenast passerade genom molnen; andra
däremot påstodo, att den uppstod i
själfva molnen.
Den första åsikten var kanhända den
allmännast utbredda. De för sina
kunskaper om himmelsfenomenen berömda,
nyss nämnda kaldéerna och
babylonierna hyllade just denna mening om
ljungeldens ursprung och utpekade
särskildt planeterna Jupiter, Mars och
Saturnus som dess stjärnor. Den andra
åsikten omfattades af flertalet grekiska
och romerska Järde, bl. a. Aristoteles,
Platon och Cicero. De sade, att
jordens kalla afdunstningar förvandlas till
vindar och när dessa tränga in i
molnen och börja sönderrifva dessa, då
uppstår till följd af stötar och friktion
blixten, som i form af brinnande rök
eller dunst söker sig väg till jorden.
Denna andra förklaring var ju långt
mera vetenskaplig än den första. Den
är därjämte synnerligen
anmärkningsvärd på grund af likheten med den
förklaring till åskans uppkomst, som vår
egen tid använder.
Då de gamle enligt denna sist
omtalade, intressanta förklaring ville i
blixten se en flammande vind eller
rök, så måste de också vara beredda
på att besvara frågan, hvarför
densamma mot naturen hos hvarje annan eld
rörde sig nedåt och ej uppåt. Detta,
FORNTIDENS KAÄNNEDOM OM
trodde de, kom sig däraf, att de högre
luftlagren voro ytterst täta och
ogenomträngliga, hvarför blixten måste slå in
på en väg, som erbjöd det minsta
motståndet, således nedåt. I öfrigt tillgrep
man gärna som förklaring den förut
omtalade hypotesen om omöjligheten af
ett tomrums existens. Luftens
inströmmande och molnens sammanstörtande
bakom blixten skulle sålunda vara den
direkta kraft, som dref den vidare. —
Än mera hade de gamle, då de
ansågo blixten vara något materiellt, att
förklara, hvart den tog vägen, sedan
den slagit ned på jorden. Somliga sade,
att den vände tillbaka till molnen:
”Blixten tränger in i byggnadens inre,
ödelägger och förstör, samlar därefter
sin eld på nytt och vänder tillbaka till
himlen.” - Andra trodde, att blixten,
sedan den förlorat sin värme,
förvandlades till sten eller svafvel. Hur naiv
en sådan åsikt än synes oss nu, så
höll den sig dock långa tider kvar hos
folken. Medeltidens lärde i allmänhet
och t. o. m. en sådan
naturvetenskapsman som Cartesius under 1600-talet
utbredde tron på att ”blixten
förvandlas till en.-: hård sten, hvilken slår
i spillror allt i dess väg”. —
,
De flesta ha säkerligen någon gång
varit i tillfälle att skåda ett norrsken,
sådant det på våra breddgrader visar
sig med sina underbara,
hemlighetsfullt rörliga och svagt lysande
eldflammor, som stiga från horisonten
uppåt himlahvalfvet än i form af
blekljusa moln mest liknande rök, än i
form af snabba eldtungor.
Ett fullt utbildadt norrsken får man
mera sällan bevittna annat än i
polar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
