Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MOR
Nu satt hon och vyssade sitt barn
till sömns och gnolade på en melodi,
en psalmmelodi från skogen, och en
midsommarkväll var den att gråta åt.
Hon hade fönstret öppet och dörren
öppen, och fläktarna som kommo förde
jasmindoften med sig och kåddoften
från barrskogen. Vände bon ögonen
åt fönstret, nickade törnrosorna mot
henne, såg hon förbi dem, var det
midsommarkvällens skönhet och mystik,
som trädde henne till mötes, och
stillheten, som öppnat sin famn och
samlat upp alla locktoner och all längtan
och alla de känslor, som kunna väckas
en midsommarkväll. Men hon böll sina
ögon hos sitt barn och ville inte se och
inte höra. En kväll som denna var det
godt att ha något varmt att trycka till
sitt bröst, någon att smeka och älska
och drömma drömmar om. För nu
visste hon, att det kan vara tungt att
vara ung och farligt att vara ung, så
som hon varit det, farligt och oförlåtligt
syndigt.
Nere från vägen kunde hon höra
tramp af fötter och skratt och prat och
en handklaverslåt då och då. Det var
ungdomen, som tågade ut till
midsommardansen, men där var ingen som
kom in och frågade efter henne.
Hon lade sitt ansikte mot barnets,
hennes ögonhår smekte den lena kinden.
Någon spelade upp en polka
utanför hennes fönster, en hård och vild
polka, som väckte ekot på många håll
och fyllde rummet med oväsen.
»Ja, spela du,» sade hon med
ansiktet lika tätt intill barnets, >spela din
egen ofärd, så som du spelat min.>
Hon var krithvit om läpparna och
andades häftigt. Hon visste det, fast
hon icke sett det, att det var hennes
barns far, som spelade, och med polkan
ville han visa henne och alla hvilken
karlakarl han var, hur fri från allt
917
faderskap och allt ansvar. I natt skulle
han dansa hvar jänta trött, i natt skulle
många ögon brinna af svartsjuka och
många tårar fällas för hans skull, ty
finsnickaren Melker Löfkvist var ortens
farligaste flicktjuf. Och hon hade varit
— ja torpare-Petters Gunhild hade man
sagt vara socknens vackraste tös. När
midsommardansen hade gått för ett år
sen, hade hon varit med. Hon hade
stulit sig ut genom låsta dörrar och
brutit mot föräldrarnas vilja, ty hon
var förbjuden att gå. Torpare-Petter,
klen i arbetet men med godt hufvud,
hade samlat litet lefnadsfilosofi för
egen del, sedan samlade han för dottern,
och därmed var hans lugn slut. Men
det hade icke varit hennes fel, att hon
gjort föräldrarna emot, hon hade aldrig
ämnat kedraga dem. Hon hade lagt
sig till hvila ute i köket, legat och sett
ut genom «fönsterrutan och blickat
rakt in i skogen, och en taltrast hade
sjungit, och hon hade inte kunnat somna.
Hur hade mor och far kunnat begära,
att hon skulle sofva en sådan kväll?
Då”hade han kommit, smugit om
stuguknuten och knackat på henneés fönster.
»Gunhild.> Men hon hade gömt
hufvudet under täcket och stoppat
fingrarna i öronen — länge — länge. När
bon så såg upp igen stod han kvar och
hviskade. Mor och far fingo förlåta,
hon var ung, de voro gamla och hade
aldrig , känt som hon. Och hon steg
upp, klädde sig och följde honom.
Sen kom straffet.
De hade mötts om kvällarna en tid,
men när ljungen började blomma, var
han trött. Nu fick det vara slut. —
Gossen hade somnat, och hon lade
honom i vaggan, där hon själf legat
som liten, och hon slätade på kudden
och vek lakanet jämnt öfver täcket, och
faderns ord kom för henne i samma
stund:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
