Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karlfeldt. Av Amalia Björck. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dikthäfte kunnat förfoga över ttt något
större antal dikter av lika hög valör
som denna; till gengäld hade han
måhända kunnat skilja ut en eller annan
duplett. Hans debut hade då blivit
mera pregnant."
Tänk om Hj. S. sagt vilka
"duplet-ter" han ville byta bort! I alla fall
slutar Hj. S. sin betygsättning med
totalomdömet "mycket vacker".
Kursivering av detta slutpåstående ha de
följande åren givit.
Är 1899 har K. E. F. — skalden
Forsslund — bedömt Karlfeldts andra
diktsamling, Fridolins Visor. Här är
lovet utan all bismak.
"— kärnsvensk — helgjuten, en
man för sig, av hela sin själ
konservativ och försjunken i gammalstämningen
i dennas allra bästa bemärkelse. —
Med undantag av Fröding kommer väl
ingen folkvisans djupa enkelhet och
obrutna helhetsklang så nära som
Karlfeldt."
I Ord och Bild 1902 presenteras
Karlfeldts tredje bok, Fridolins
lustgård, denna gång åter av en lyriker,
B. H. B. (Bo Bergman). "En knippe
av de vackraste och mest
förtroendeingivande livshymner i vår moderna
lyrik.–––-strofer som glänsa av den
bredaste och soligaste humor. — Med
åren har hans vers vunnit i musik.
Det är icke Frödings suveräna
välklang; melodien är strävare, men den
är taktfast som få."
Flora och Pomona hälsas i Ord och
Bild 1907. Erik Hedén har ordet.
Karlfeldt är nu "uppsvenskarnas
främste. –––-Den klangeffekternas humor,
som Karlfeldt bjuder i Hästkarlar är ett
fullständigt rekord, fastän han har
inhemska föregångare, ej blott i
Fröding — _ utveckling utöver tidigare
ståndpunkter bjuder Flora och Pomona
endast undantagsvis, men den ger ett
nytt fång Karlfeldtsdikter, vilka vittna
om allt annat än svag livskraft–––-."
Det frestar mig att i dessa
recensioner nagelfara det ideliga
Frödings-nämnandet. Visserligen torde Karlfeldt
ha fått sin revansch, då någon av yngsta
generationens lyrici med rätt eller orätt
sagts vara hans avläggare. Men hur
lätt blir kritikens höga musa enformig
och orättvis! I längden vad angår
sammansättningen Fröding-Karlfeldt mera
enformig än orättvis. Ty — om vi följa
Ord och Bilds recensioner, märks det
hur Karlfeldts egenart snarligen satt sig
i respekt: K. E. F. har ärligt sagt ifrån,
att de två äro släkt "såsom dalmasen
med sin granne värmlänningen".
Ruben G:son Berg gör en lustig
och fin ingress till sin jämförelse
mellan Fröding och Karlfeldt. Han
erinrar om "fåvitska människor sådana
som kunna skilja empire från rokoko
men inte tall ifrån gran, som säkrare
välja cigarrer och viner än känna igen
örter och fåglaläten —" Ack ja,
sådana finnas! Imitationen bör mer än
gärna uppvisas, där den föreligger, där
små damer och små herrar utan
originalitet ägna sig åt versmakeri som åt ett
näpet handarbete eller en sport med
mottot "övning ger färdighet". Icke
heller vill jag neka ett naturligt påbrå,
där det finnes jämte individuella
särdrag. Det är blott ett onödigt
framhävande eller uppfantiserat avgörande
av lärjungaskap och barnaskap, som
härmar en ärlig, helst om fjäskande
avsikt kan befaras. Har det icke hänt,
när det gällde att se en ny förmåga,
att .recensenten varit så upptagen av
bugningar för en erkänd storhet, som
vore den unge skalden bara ett kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
