Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Taffeln. Av Inez Nordenswan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFFELN.
AV
INEZ NORDENSWAN.
q a, nog mindes taffeln gott, hur
det var, när den först kom till
gården — omsorgsfullt
inpackad och lindad från ovan till nedan
— och vilken förtjusning, som hälsade
den, när den efter vederbörlig
avpäls-ning presenterade sig, elegant och
vacker i glänsande, flammig valnöt och en
tangentrad så jämn och vit som den
vackraste flickas tänder! Och späda,
mjuka frökenhänder smekte det blanka
träet och famlade på tangenterna,
liksom rädda att slå för hårt.
Taffeln kom för att ersätta
spinetten, som var gammal och utspelad och
alldeles för omodärn för fröken Amelie,
som var musikalisk och gärna ville lära
sig spela piano "ordentligt". Den
stackars lilla spinetten skjutsades upp på
vinden, stod där och skräpade några
år och hamnade till sist på något
museum. Det tyckte för resten taffeln var
fjäsk för ett sådant gammalt skrälle utan
en ton i kroppen — åtminstone
ingenting som var värt att kallas ton. Nej,
annat var det med taffeln! Det var
klang det! När fröken Amelie satte
sig ned och spelade operor och gavotter
och polkamazurkor, brusade det som
en hel orkester genom det gamla huset
och syrenerna fingo lov att luta sig in
genom det öppna fönstret för att se,
varifrån den brusande musiken kom. Men
när de fingo se den ståtliga taffeln i
stället för den lilla välbekanta spinetten,
drogo de sig blygt tillbaka, generade
över sin djärvhet, och viskade med
varandra om den stora händelsen; och
sparvarna på dess grenar tystnade
försagda.
Ja, det var härliga dagar —
klang-och jubeldagar! Taffeln var familjens
stolthet. Alltid ställdes ett glas friska,
doftande blommor på den och fröken
Amelie dammade den alltid själv och
gned de blanka ytorna med
sämsk-skinn, ömt och försiktigt, som hade
den varit av porslin. Inte var det ju
alltid så roligt att trakteras med skalor
och övningar förstås, men det var
nödvändigt, sade fröken Amelie — och då
så! Så mycket roligare var det i stället,
när de fina salongsstyckena kommo med
drillar och drulader utan all ända. Eller
vemodiga, enkla folkvisor, som kommo
hjärtat att smälta. Då samlades hela
familjen, från den yngste till den äldste
för att lyssna — och taffeln var
medelpunkten i kretsen, själen däri. . . Ack
ja! visst var livet härligt på den tiden,
tänkte taffeln, ljuvligt som en vacker
dröm — men ack, kort som en dröm
tillika, liksom all timlig lycka. . .
Ty andra tider skulle komma, hårda,
bittra tider.
Fröken Amelie växte upp, gifte sig
och fick ärva gården. Nå, så långt var
ju allt gott och väl. Men så kom det
småttingar i huset, och hon fick
alltmera sällan tid att spela på taffeln och
"lade av sig" i skicklighet mer och
mer. Det var tråkigt, tyckte taffeln.
Så enformigt att stå där sysslolös många
dagar ibland — att känna strängarna
svälla av musik och melodier och
härlighet — och aldrig få sjunga ut! Eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
