Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Inför alpvärldens majestät. Av And. Pallin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frau på 3,800 m. höjd och Hugisattel,
4,025 m. mellan Finsteraarhorn och
Agas-sizhorn, båda i Berner Oberland,
Nadel-joch, 4,176 m. och Domjoch, 4,286 m.,
i Mischabelgruppen, samt Felikjoch på
cirka 4,000 m. höjd söder om Zwillinge,
är tvungen att gå antingen tvärs över
lavinbanorna eller rent av uppför dem.
Detta är möjligt endast under natten, då
snön är frusen och inga laviner falla.
Men om man blir fördröjd och icke hinner
ur lavinrämnan, innan solen går upp och
rasen börja? Det är däri faran ligger; då
kan överhängande livsfara vara för
handen.
Passagen av en dylik lavinbana, där
snömassorna äro upptornade i enorma
massor av ishårda bollar av de
egendomligaste formationer, ibland rent av
hängande i klippväggarna, är något av det
mest nervspännande och pinande under
hela bestigningen. Den, som en gång gått
över en hänglavin, glömmer icke, huru
gammal han än blir, dessa ögonblick, då
man vilken sekund som helst kunde vänta
att få höra det isande ljudet av huru
lavinen sakta började sätta sig i rörelse
nedåt. Huru många människor, som i
alperna fått en okänd grav, man vet inte
så noga var, under de nedrasade hopade
sten- och snösamlingarna, har man ingen
exakt uppgift på, men deras antal torde
icke vara obetydligt. "— sannolikt
begravna under lavinen", heter det i
telegrammet, som för budskapet om olyckan
ut i världen.
Att ryckas med av en lavin, som från
början legat fastfrusen i väggen men som
under det man passerade densamma satt
sig i rörelse, behöver icke vara liktydigt
med undergång. Glidlavinen kan maka
sig nedåt långa stycken, även med stark
fart, utan att den brister sönder och
blocken rulla om varandra. På sin yta bär
den de oskadda alpinisterna många hundra
meter nedåt.
Den mest utbildade teknik vid
bergsbestigningar i alperna, varom den
oinvigde icke har den ringaste
föreställning, och den omsorgsfullaste
utrustning, särskilt i fråga om
skobeklädnaden, fordras vid försök mot sådana
berg, där man skall taga sig upp för fasta
klippan. Sådana berg äro t. ex.
Matterhorn och "nålarna*’ i Mont Blanc-kedjan.
De mest häpnadsväckande prestationer —
man kan säga vanvettiga — äro utförda i
alptopparnas solida klippsidor. Vid vissa
passager äger här ett ytterligt intressant
användande av rep rum. Hasardförsök,
än med lyckligt, än med olyckligt resultat,
ha gjorts mot Mont Blancs tusentals meter
lodräta klippobelisker.
Den mest förrädiska faran under en
alpvandring är den lömskt smygande,
hastigt sig inställande bergssjukan,
bergvandrarnas största skräck. Den kommer
lika fort som snöstormen, och den är lika
farlig.
Det må dock sägas, att bergssjukan
har åtminstone ett gott med sig. Redan
på 2—2,500 m. höjd brukar den gallra
ut de för alpvandringar odugliga.
Den torra, starka, friska atmosfären
har visserligen mycket gott med sig.
Luften- är absolut fri från bakterier, och
många av de sjukdomsfrön, som vi
medtaga från lägre belägna trakter, kunna
på dessa höjder icke motstå människans
motståndskraft: de dö, man rensas från
en god del bakterier här uppe. Den stora
höjden åstadkommer, att de röda
blodkropparna fördubblas i antal. Efter ett
par dagars vistelse har luften verkat så,
att man känner sig som föryngrad,
tankeverksamheten ökas, energien blir större,
och med ett allmänt välmående, som
yttrar sig i glättighet och det bästa lynne,
stiger men ned till jordytan igen.
Men luftens inverkan yttrar sig också
på ett annat sätt, ett olycksbringande:
man blir bergssjuk. Den direkta orsaken
till denna egendomliga sjukdom anses
vara bristen på tillräckligt med syre. Det
farliga med sjukdomen är, att den ofta
nog kommer plötsligt och överväldigande,
samt att, i likhet med sjösjuka personer,
den angripne, som börjar känna
sympto-merna, icke förrän i sista stund kan
förmås att omtala dem. Hjärtverksamheten
ökas ända till 140 slag i minuten, feber
inställer sig med upp till 39 gr. värme,
andningen blir ytlig, man gripes av svindel,
uppkastningar äga rum, och man blir så
kraftlös, att man ej kan taga ett steg.
Man måste bäras ned. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
