Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och det fann Judith så löjligt, att
hon måste berätta det för flickorna i
köket och för envar som ville höra
på. Men när domedagen kom visade
det sig vara ett brott så stort, att
handplagg icke räckte till. Utan måtte hon
draga* upp den lilla kjolen.
Lill-Abraham och Marianne kunde
också få stut och handplagg. Fast icke
så ofta som Judith. En gång hade
Brita fått skarpa bannor, men när hon
självmant räckte fram händerna, skrek
mor till och sprang ut på gången och
grät. Och genast tog ekot mors gråt
och rullade den från vägg till vägg.
Det var domedagen. Under själva
helgen läste mor i böckerna, där de
fromma kvinnorna lågo som märken.
Mor satt i karmstolen på stora salen
och mitt emot henne satt far, tyst med
slutna ögon. Bakom fars stol stod
rättaren och alla drängar, bakom mors
stol stodo hustrur och pigor. Mitt på
golvet stodo barnen, uppställda så att
de icke vände ryggen åt varken far
eller mor. De höllo varann i händerna.
När mor slutat att läsa, nämnde
hon den, vars tur det var att läsa
Herrens bön. Därpå föll hon på knä.
Far spratt till, reste sig hastigt och
föll suckande på knä. Och hela
församlingen sjönk i knä, så när som på
det barn, vars tur det var att läsa.
När Brita skulle bedja, hände det
någon gång, att hon fick skälva i benen
och icke kunde hålla sig upprätt. Då
blev det ett suckande i salen, och mor
måtte stödja Brita under armarna.
Eljest var det ingen som läste så skönt
och så väl som den blinda. Men Judith
var den, som läste högljuddast, dröjde
vid orden, sjöng på stavelserna och
gärna hörde sin röst. — —
När Judith var nio år, blev mor
sjuk och stannade i sängen en hel
vinter. Om det nu var varjedagsfrossa
eller någon annan elakartad feber. Fru
Gunhild trodde själv att det var döden.
Och det gjorde, att hon alls icke
fruktade att ligga där ensam, utan
verksamhet i tystnaden. Det föll henne in,
att nu skulle hon få se den där
människan i styft förkläde och med
klirrande nyckelknippa, nu skulle hon få
se henne ligga under ett vitt lakan med
knäna sammanpressade, med händerna
knäppta över bröstet, med ögonen
slutna. Det var en människa, som gjort
henne mycken oro, och som hon i sin
tur spionerat på, jäktat och förföljt.
Nu skulle hon få se henne ligga där
som någonting likgiltigt och ofarligt.
För fru Gunhild var detta den bästa
eller åtminstone den lugnaste vinter,
hon haft på Hviskingeholm.
Men för herr Abraham blev det
en svår tid. Allt gick vind för våg,
tjänarna bestulo honom, kreaturen
dogo. Tillpåköpet låg mor i sängen
och funderade ut, hur hon fortast skulle
kunna förskingra hans fattiga ägodelar.
Hon förskrev från staden ett svart
kläde till fyra riksdaler alnen.
By-skräddaren fick skära till kläder åt far
och Lill-Abraham, och Marianne
söm-made åt sig själv, Brita och Judith.
När dräkterna voro färdiga ville mor
se, om de passade; barnen satte på
sig stassen och visade sig för mor.
Men far ville inte. Han hade icke råd
att slita på ett kläde till fyra riksdaler
alnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
