Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Röda korset, fredens tecken. Av Julia Svedelius. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gingo bredvid varandra fram och
tillbaka över däcket.
— Hör, så havet suckar, sade den
ena. -Och hörde du därnere hos de
sårade, hur det stönade och skrek av
kval. Det vore bättre, att oceanen
tog oss, det vore barmhärtigare, att
en ny syndaflod vällde över landen
med förgörelse, förstörelse. Det är ju
i alla fall så, att det har gått utför
med människosläktet. Nu är det den
starke hämnarens straffdom som går
över länder och folk. Måste så göra.
— Ser du de där, sade den andra
mannen och pekade på en hög av
livräddningsbojar, som lågo surrade
på däck, sådana här behövas i nöd,
och tron på att allt går framåt mot
en högre utveckling, det är också en
livräddningsboj som behövs, när det
stormar omkring en. Tron på en evig
böljegång framåt kan jag inte släppa
trots allt.
Nu var fartyget kommet in i farliga
vatten, och den unge officeren, som
sist talat, gav order, att den starkaste
strålkastaren ombord skulle riktas på
det stora röda korset, som var målat
i grannaste färg på fartygets långsida.
Och genom vågor och natt gick
ångaren med lanternorna lysande som
stjärnor mot himlen.
Och ingen fiende siktade mot detta
fartyg, som bar det enda tecken, som
under krigets tider talar om försköning
och en kärlek så stark, att alla vapen
sänkas inför detsamma.
Röda korset är den första stora
fredstanke, som verkligen kunnat realiseras.
Och det var under dagar, liknande
dessa, som den tanken tänktes.
Om man helt objektivt ser på
människosläktets utveckling, så måste man
erkänna, att dess syn på mångahanda
ting och ej minst på kriget blivit en
annan än förr.
Hur var det inte under det första
årtusendet häruppe i norden. Vår
salighetsort, vårt Valhall, var en
stridsplats, dit ingen man fick komma,
därest han ej fallit i strid eller för
egen hand ljutit döden. Då var det
kriget och äran som hörde samman.
Tusen år senare är det kriget och
fasan»
Tusen år härefter, och månget
berömt namn skall ha utplånats, men
Henry Dunants, Röda korsets stiftares,
skall säkert leva kvar som ett minne
av pioniären för den världsfred, som,
vem vet, kanske då redan länge varit
en verklighet.
Det var på slagfältet vid Solferino,
som Dunant ropade de minnesrika
orden: tutti fratelli, alla bröder. Han
upprördes i sitt innersta, då han såg,
hur de italienska kvinnorna gallrade
sina offer, då de skyndade ut till
slagfältet, där striden rasat 15 timmar och
resultatet var 80,000 döda och sårade,
hörande till Victor Emanuels och
Napoleon IIP.s allierade arméer, som
kämpat mot österrikarna.
Kvinnan, som väl ofta fått
barmhärtigheten i faddergåva, blev
bödels-grym, när hon kom ut och såg
vänners och fienders blod sammanflyta.
Hon stod kall för österrikarnas
bönerop om vatten, om hjälp, ända tills
Dunants kraftstämma trängde in i
hjärtat. Det är för väl bekant att här
behöva upprepas, hur Dunant efter ett
par års förberedande arbete äntligen
vid en välgörenhetskongress i sin
födelsestad Geneve kunde framlägga sin
plan, att ett internationellt sällskap
borde bildas, som skulle fördela sig på
avdelningar i alla länder, mobiliseras,
stå under regeringarnas beskydd och
överta all sjukvård i fält samt i
fredstid arbeta på att utbilda sjukvårdare
och anskaffa nödig sjukvårdsutrustning.
Han fogade därtill den önskan, att
alla nationer skulle bära ett
gemensamt tecken på sina sjukvagnar och
sina sjukvårdsplagg.
Av det vita förbandet och det röda
blodet, som därav skulle hämmas, lå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
