Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den vapenlösa kaparen. Av Thomas Thorn. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
två mössor, den ena tysk och den andra
engelsk. Jag tog inte fel. -
När jag åter kom upp på bryggan,
hade vi kommit upp på hundra meters
avstånd långsides med främlingen och
Damm slog "halv framåt". Sedan tog
han ropären och ett enda ord, hårt och
kort som ett kanonskott, flög ut över
vattnet:
— Stopp!
Från lastångaren svarade en man
utan att ta handen från ögonen:
— Take away that damned light! ■—
Damm hade icke tagit fel om
nationaliteten.
Ånyo avfyrades roparen, men denna
gången med en salva, på tyska!
— Stopp, annars, skjuter jag inom
femton sekunder!
Jag räknade sekunderna som i väntan
på mitt dödsskott; men när jag kommit
till tio flög en befriande tanke genom
min hjärna: Vi hade ju inga kanoner.
När jag kommit till fjorton skar ett
klingande ljud från engelsmannen
genom dödstystnaden, och jag behövde
inte räkna längre.
Damm tog roparen ännu en gång:
— Två officerare kommer ombord
till er.
Mannen på bryggan svarade:
— Jag förstår inte tyska. Men
Damm satte ned roparen och
skrattade tyst: Du förstod bra nog nyss.
Nu gå vi i båten.
Styrbords båt hängde klar i
utsvängda dävertar. Vi äntrade ombord.
Fyra män sutto redan vid årorna.
Damm kommenderade fira; när
tal-gorna redan börjat gnissla stack
Libanons huvud fram ur mörkret, jag
kände en whiskyflaska i min hand och
hörde en viskning:
— Man bör aldrig gå törstig till
helvetet.
Vi stötte från fartygssidan och flögo
tysta fram över vattnet. Endast en
gång lutade sig Damm intill mig och
viskade:
— Nu hänger våra liv på
strålkastaren. Men det vapnet är säkrare än
31-cm: s-kanoner. — Och till roddarna
sade han:
— Kom ihåg, inte ett ord får ni yttra
medan vi ligger längs ångaren. Då
skär dom tungan av er.
Vi lade till under tystnad. En
lejdare firades ned och Damm och jag
gingo ombord. Mannen från bryggan
mötte oss, en grovhuggen typ av det
folk som dockorna och koltraden
fostrar. Vad han brast i artighet
ersattes av butter undergivenhet. Han
visste tydligen vad han råkat ut för, och
var icke oförberedd.
Utan att fråga sig för gick Damm
mot en dörr och öppnade den. Han
uppmanade kaptenen att följa efter och
vi tre steg in i salongen. Här först
började Damm samtalet, på dålig
engelska (han kunde tala flytande) men
med en säkerhet i ton och sätt och en
ordknapphet som gjorde synbar verkan
på kaptenen.
— Var hör ni hemma?
— Hull.
— Kommer från?
— Hull.
— Last?
— Kol.
— Varthän?
— Fredrikshamn.
— Ni kommer att föras till
Cux-haven.
Det lät som ett ofrånkomligt
domslut efter ett förhör för skenets skull.
Kaptenen uppfattade det tydligen också
så; han hade intet att tillägga. —
Damm frågade om han ville föra
fartyget själv, i annat fall skulle folk
sändas ombord. Kaptenen ville helst
slippa det sistnämnda.
Damm vände sig mot dörren som för
att gå men stannade på halva vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
