- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
293

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Trofasta skönheter i våra trädgårdar. Av Ellen Nordenstreng. Med 10 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag tror det blir pionen
den lille stannar vid,"

fortsätter skalden. Och till skalden och
barnet sluta sig snart en hel rad av
vise män på blomsterodlingens område
med James och William Kelway i
Langport i spetsen.

Denna tredubbla värdesättning har
emellertid inte bara västerländskt
antikt stöd. Den bäres upp och
styrkes av vad på blomsterodlingens
område långt mera betyder:
gammal orientalisk uppfattning.
Japanerna — på några västliga
undantag när — med sin synnerliga känsla
för det lätta och luftiga älska den, det
är sant, lika litet som rosen. Pceonia
chinensis, det hortikulturella namnet
för P. albiflora, visar också direkt på
deras västliga grannar med dessas mer
praktiska läggning och smak för det
jämförelsevis tyngre och dekorativa.
Titta på det gamla härliga ostindiska
porslinet! Hur ha de ej där i växlande
mångfald tillämpat denna sin smak och
förevigat pionen, för dem den
kvinnliga skönhetens symbol. Men så
smittsam blev denna kinesernas uppfattning,

att den till slut genomborrade
japanernas ganska kompakta motstånd. Ty
som "blommornas konung" upptog den
japanska konsten pionen (Paeonia
arborea) bredvid djurvärldens härskare,
lejonet och påfågeln. Parallellt med
tiden har pionens "enkla saga"
således utbytts och utvecklats till ett
stycke socialpolitisk historia av sällsam
skönhet.

Men i alla fall, trots Paeonia
chinensis mångfaldiga härlighet — icke minst
doften — vart hade väl ändå de
hortikulturella mästarna kommit med denna
raritet utan vår gamla hederliga
bond-pion? Som det botaniska namnet
albiflora anger, saknades hos den förra
den rika nyansering i rött och rosa,
som tillika med doften utgör de
moderna pionernas rasmärke. (Jag
förbigår med vilje de s. k. trädpionerna,
vilka vore dödsdömda i våra
trädgårdar.) Detta var bondpionernas insats
liksom deras fullkomning, raspionernas
krafttecken tack vare kroaseringens
livsfrämjande lag. En viss
mottaglighet härför hade väl redan förut funnits,
om man får tro den kinesiska
blomsterlegenden om Yo Ki Hi, som vid en

Pseonyland (chinensisvarieteter).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:29:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1915/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free