Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Blått blod. Av Nils Krok. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin värdiga stämma. Lampan, lampan!
Vet ni ej, att jag har att göra vid
skrivbordet, då jag har varit borta hela
dagen i
Johanna tar rummet med rädda,
brådskande steg, stryker en sticka, lyfter
lampglaset upp, skälver på handen, så
att glaset klirrar mot kupan, sätter
stickan till veken och söker stryka bort
skaren. Stickan slocknar.
Det rycker morskt ett tag i Per Jöns:
sons glesa ögonbryn. Där står Johanna
böjd över bordet och tittar under kupan,
står där med lampglaset i ena handen
och den slocknade tändstickan i andra,
rädd att åstadkomma en olycka i sin
kritiska ställning. Mor Per Jönsson
har emellertid skyndat bort till
tänd-sticksstället. Sista stickan hade Johanna
tagit! Snabbt och tyst glider mor ut
i köket för att hämta en ny ask. Per
Jönsson har upptäckt, vad som har
brustit i den husmoderliga
omtänksamheten. Nu valkas hans ögonbryn.
— Får jag något ljus? Rösten låter
trängd och arg. Han spottar ut
tobaksbussen utan att bekymra sig om var
den träffar, söker i högra västfickan,
där han fiskar upp en gammal, och
lägger den i munnen, tuggar till ett tag
och placerar den mellan övre tandraden
och läppen.
Anna, hans hustru, har under
mannens bestyr hunnit in från köket, och
lampan är tänd i bråda rappet. Johanna
drar en suck av lättnad och ler mot sin
far. Gubben sätter sig vid skrivbordet.
— Har inte Ola Andersson varit här
med auktionspengarna? frågade han
morskt.
—: Nej, far. Han visste väl, att du
var vid tinget i dag, svarade Anna
förklarande.
— Å, sådana där fähundar får man
kräva både fem och sex gånger, innan
man får sitt. Han spottade utåt golvet,
mot sin vana. Det tycktes, som om
han vore i särskilt dåligt humör.
Dottern följde bågen av spotten och
stirrade, förvånad över vad far gjorde.
— Men far då! undslapp det henne.
— Ska jag mästras av mina barn!
röt Per nervöst.
— Nej, far, men jag tyckte spotten
såg besynnerlig ut, svarade dottern
urskuldande.
Per, som väl också hade funnit, att
smaken inte var den gamla välkända,
spottade en gång till för kontrollens
skull, och tre par ögon iakttogo
proceduren. Jo, verkligen! Den hade något
slags färg.
Han spottade i handen för att bättre
kunna se och bedöma. Saliven
frad-gade och var blå.
— Har far ingenting i munnen?
frågade dottern.
Per slängde tungan upp mellan
läppen och tandgården, gjorde en väldig
grimas, och tog ut bussen. Den var
blå. Här var således förklaringen.
Nämndemannen slängde bussen.
— Den räliga tobaken, far alltid ska
ha i munnen! sade Johanna med en
suck av släppt bekymmer.
— Du skall väl inte säga så till din
far, inföll modern.
Per spottade igen, lätt om hjärtat,
för att det inte hade varit något farligt,
men han hajade till, då han såg, att
vätskan oförminskat höll sin blåa färg.
Johanna flög ut i köket och kom igen
med stopet, fyllt av vatten.
— Skölj munnen, far! Något av det
otäcka sitter väl ännu kvar.
Gubben tog en klunk och lät den
spola i munnen. Mor sprang bort till
kommoden, fick fatt i handfatet och höll
det framför far, som sprutade ut
munnens innehåll. Det var fortfarande
blått, och vattnet i handfatet antog en
blåaktig färg.
Per förlorade ej modet. Med den
grundlighet, som utmärkte honom i allt
hans görande, tog han klunk på klunk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
