Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fyllnadsgodset. Av Gwen. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigt, kanske till och med förgyllt silver.
Om denna bård är det kulturhistoriskt
intressanta faktum att framhålla, att
man efter fyra, fem år, nu äntligen har
hittat på att från början göra den
»trasig». Väskan är ju mjuk, och så
länge silverbeslagen voro vanliga stela
pinnar, gingo de sönder så gott som
med detsamma. Nu göras de nästan
som en kedja, led vid led, gå aldrig
sönder och demonstrera på ett
synnerligen tilltalande och alldeles sitt eget
vis den Darwinska utvecklingsläran.
Men alla väskor äro icke
silverbe-slagna, och det finnes till och med
inom väskornas speciella societet de
som predentera att vara ännu nyare
och finare än dessa, nämligen de som
äro omgivna av en stor volang,
fortfarande av svart siden, så att de se ut
som ett litet mycket prydligt och
till-gjort, så kallat teförkläde, eller kanske
rent av, för att svälja i liknelser, som
den snälle jakoxen på Skansen, som
alltid ser så ledsen ut därför att han
utom att han är kort och tjock, också
är runt om garnerad med en stor och
stadig volang, som gör att hans ben
se ut som vore de bara fötter.
Skillnaden är förstås den att hans volang
är bara av tagel, men i alla fall...!
Väskornas lås stå parasollens skaft
icke långt efter i utförande och
originalitet. Ett hundhuvud av agat är
tiptop som väskelås. För min del
får jag medgiva att jag föredrager en
enkel koboschonslipad agat, men det
skola vi icke bli ovänner för.
Hundhuvudet kan nog vara bra, bara man
icke behöver bära det annat än som
lås i en väska.
Har man en fin väska i handen och
en fin parasoll över sig, fordrar det
enklaste oförnuft också att man har
ett fint rynkat rysch eller en fin boa
om sin hals. Åtminstone tycker
modet det, och då så... I
I år äro samtliga hithörande saker
ovanligt frestande. Bäst tycker jag
om kragarna av långa plymer. Som
av fotografien framgår, är det alls icke
fråga om någon vanlig boa, utan det
är minnet om pleureuserna, de långa,
mjuka och svajande, som går igen.
Vi använda ju knappast plymer på
våra hattar mera. Under den gångna
vintern har man på en och annan
mycket elegant klänning fått se dem
som garnityr, nu ha de fått en fristad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
