Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den stulna dansösen. Av Henning Berger. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inblandning. Man fäste inte det minsta
avseende vid rosorna. Big Joe hade varit
frånvarande vid överlämnandet och den
gamla vakterskan hade tydligen trott
att buketten kom från Hall själv, som
jag sagt. Vad spelade för resten
blommorna, vilka Valjada likgiltigt slängt
ifrån sig, för en roll? Duennan anade
icke den medföljande biljettens existens.
Och här stod jag själv spörjande och
undrande.
I mitt brev stod endast de vanliga
flosklerna, en uppvaktande ungherres
fraser om lyckan att få hembära
skönheten sin hyllning genom några stackars
blommor, vilka bleknade inför den
söderns ros — et cetera, usch, det ena
fånigare än det andra! — Nej, mitt
brev var oskyldigt nog. — Men
plötsligt förstod jag sammanhanget.
Det var icke mitt brev. Det var mitt
kuvert, men inne i det låg en annan
skrivelse — och Guy Garret kunde ju
med största lätthet få någon annan att
skriva vad han ville. Han hade haft
tur träffa Valjada i lämpligt humör.
Det långa engagementet med den
arrestliknande bevakningen hade blivit för
mycket för den lidelsefulla spanjorskan,
och hon hade gripit tillfället i flykten.
Ja, nu förstod jag! Den lilla
feldansningen då hon låtsade vricka foten, var
gjord för att genast få läsa brevet —
och i brevet stod nog passande saker,
som en millionärspojke kan lova. Där
stod också att hon skulle bära ett par
rosor som tecken till förståelse dem
emellan. Resten skötte negern.
Negern? Det slog mig med ens att
jag aldrig sett honom förut som Garrets
betjänt, men han kunde, förstås, vara
lånad från atletklubben. Neger var
han för resten icke, utan halvblod.
Gudarna vet var de nu befunno sig alla
tre ... En sån dumhet som giftermål
gjorde väl Guy ändå inte ...
I två dygn var affären Valjada dagens
samtalsämne, the topic of the moment.
Sen kom det annat.
En vecka efter dansösens
bortförande, knackade det på min dörr i det
boardinghouse vid den stora parken,
där jag bodde, när det var flod i kassan.
Jag hade hållit mig borta från Halls
Casino den sista tiden, rädd att jag
skulle oförhappandes prata bredvid
munnen. Det var heller inte roligt där,
ty efter Valjadas försvinnande stod
parketten tom. Och i baren och på
biljarden ruvade något tvunget och
ödesdigert, det var som om gossarna voro
rädda för kommande undersökningar.
Big Joe var stor, men Wallace Garret
var nog större ...
Det knackade och jag öppnade. Där
står minsann herr Guy.
Han såg besynnerligt osäker ut, som
om han icke riktigt visste vad han varit
med om.
— Hallå! hälsade han och smålog
idiotiskt. — Har jag ställt till ett väldigt
rabalder och vad säger Joe och min
gamle?
— Har du icke läst tidningarna!
Och inte varit hemma?
Garret rynkade pannan och sparkade
förargad en gungstol i gång.
— Jag har nyss sluppit lös, sade
han.
— Vad säger du?
— Jag har varit stulen.
— Du mår visst inte bra. Vem har
stulit dig?
— Hon, Valjada, dansösen — vem
annars?
Jag låste dörren och gav Guy ett
glas isvatten.
— Det får du visst ingen att tro,
men berätta!
Han stirrade på mig.
— Vad tror man då?
— Att du stulit henne naturligtvis.
Först bara gapade han, men så
småningom fick hans ansikte ett lyckligt
uttryck och han viskade:
— Är det sant, svär att det är sant!
Jag avlade med nöje några eder och
omtalade sedan i korthet allt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
