Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Cremonesare. Av Anton Lindström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det faktum att klangen hos en
Ber-gonzi och en Guarnerius är mycket
snarlik, ehuruväl instrumenten i övrigt
erbjuda stora inbördes olikheter.
Ber-gonzi var elev av Stradivarius och
konstruerade sina fioler efter mästarens
mönster, under det att Guarnerius gick
sina egna vägar. Svårigheten låg inte
i valet av de beståndsdelar som
fernissan innehöll — dessa delar, gummit,
oljan och färgen, voro tämligen allmänt
kända — ej heller i första rummet i
sättet för deras tillblandning, ty var
och en gjorde bruk av sitt eget
recept. Det tecknades visserligen inte
upp, men ingen brydde sig heller om
att hemlighålla det. På begäran
skickade en gång en berömd fabrikant i
Venedig på 1500-talet sitt recept till
hertigen av Ferrara, och denne lät
kopiera det. Kännedomen såväl om
ingredienserna som om sättet för deras
tillblandning hade instrumentmakarna
inhämtat av målarna, och den utgjorde
under långa tider en tradition som
fortplantades inom verkstäderna och råkade
i glömska, när konsten att tillverka
fioler i andra hälften av 1700-talet
började luta mot sitt fall.
Tillbakagången hade sin förnämsta grund i de
ekonomiska förluster som både kyrkan
och klostren fingo vidkännas.
Uppgifterna hade dessutom förändrats, i
stället för kammarmusiken hade den
stora orkestern framträtt, och i
verkstäderna överhbpades man med
beställningar. För att på kort tid kunna
utföra dem erfordrades en fernissa som
torkade fort utan att för länge behöva
utsättas för solvärmen, och den erhölls
genom att utbyta oljan mot alkohol som
har samma förmåga att lösa gummit
som oljan.
Stradivarius lär verkligen ha
formulerat ett recept, som han upptecknade
på innersidan av sin bibel. Det
upptäcktes först 1828 vid en
bouppteckning i familjen Stradivarius och befann
sig i garibaldisten Giacomo
Stradivarius ägo vid hans död 1901. Om det
nu finge användas, är det knappast
troligt att någon skulle förstå att göra
samma bruk av det som Stradivarius.
Hur han pålade fernissan, var en
hemlighet, ett uttryck för något personligt
hos honom, som ingen, hur insiktsfull
han är, torde kunna utforska.
Joseph Guarnerius fecit +£*
Cremonae anno 1741 IHS
Personligheten är det framträdande
draget hos nästan alla italienska
fiolbyggare. Såväl tyskarna — Techler,
Albani, Stainer — som engelsmännen
och isynnerhet fransmännen, de
berömda bröderna Lupot, Pique, Silvestre
och Vuillaume, ha i senare tider
utmärkt sig för kunskap och herravälde
över alla tekniska frågor, men den
gnista som tände glorian omkring
namnen Amati, Stradivarius och
Guarnerius, flammade aldrig upp vare sig
hos germanerna eller gallerna.
Det fanns i Cremona flera
fabrikanter med namnet Guarnerius. Den
äldste, Andrea, föddes 1630 och var
liksom Stradivarius elev av Amati.
Han hade två söner, Giuseppe och
Pietro, samt en sonson Pietro, vilka
alla tre ägnade sig åt samma yrke utan
att likväl uppnå den berömmelse, som
kom deras släkting till del, Giuseppe
Guarnerius (1687—1742), vanligen
kallad Guarnerius del Gesu, därför att
han till skillnad från de andra signerade
sina instrument I. H. S. (Jesus
Homi-num Salvator). Han hade ingenting
gemensamt med sina anhöriga eller
med Amati och Stradivarius utan
fullföljde den tradition som blivit
grundlagd i Brescia av Gaspare da Salö.
Först under Stradivarius ålderdom
lyckades han träda i förgrunden och
förskaffade sig då ett rykte, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
