Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den fjärde dimensionen. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i de utländska städerna — måhända
hade han aldrig behövt trygga sig till
dem, då hans land är det mest
förlåtande av länder; han vågade sig fram
i dagen, och eftersom han var rätt
hemmastadd i sinnevärldens
villosamma hemligheter, gjorde han
framgångar i den. Han arbetade sig upp
— det finns varken Upp eller Ned,
varken Då eller Nu, säger Mästaren.
Men han var mycket ensam. Och så,
efter någon tid (o, ordens eviga
skygglappar!) började hans förflutna tränga
sig på honom och existera samtidigt
med hans närvarande — den indiske
Mästarens lärjungar skulle kanske sagt
så. Den Mästare i vars lära Artur
Kärr uppfostrats skulle kanske ha talat
om ånger — Artur Kärr själv gjorde
det i varje fall.
Filosofiskt skulle man kunna säga,
att Artur Kärr gjorde sina första
erfarenheter av den fjärde dimensionens
verklighet.
De började i smått — små glimtar
mitt i det dagliga arbetet av alla ting
som varit, utsikter in i den fjärde
dimensionens gåtfulla land, som
bländade honom som blixtar och kommo
allt att stå stilla; de kommo allt
oftare, fastän alltid mycket korta; och
Artur Kärr blev allt mer och mer
övertygad om sin djupa ånger. Om
han nu finge börja på nytt! Om han
finge göra allt om igen––––
Och så fick han en dag insikten om
sin sinnesvilla.
Han gick på en boulevard i en
främmande stad; det var vår med våt glans
på taken, små vita molntappar och
blåsippsblå himmel; och plötsligt steg han
tvärt genom de förgångna åren och
det hindrande rumsavståndet (som en
akrobat genom en pappersring på
cirkus) ut i en tid, som låg tio år
tillbaka, och en stad, som låg hundra
mil från denna främmande stads gator.
Han vandrade åter i sin ungdoms
stad, och han hade Henne bredvid
sig... Och han visste med sig att det
var samma aftnar och morgnar då han
en gång väntade en uppgörelse och ett
obevekligt avgörande över sig själv.
Men det fanns ingen känsla av tidsföljd
i hans vandring i det förflutna, han var
blott på nytt samman med Henne. Han
tyckte sig känna hur allt det lumpna
och brottsliga, som en gång tyngt
honom, nu hade fallit bort från honom.
Han var densamme och dock icke
densamme. Han gladdes. Han var fylld av
en klar övertygelse att allt som hänt nu
med ens skulle göras om igen, att det
förflutna plötsligt rullats tillbaka som
en film för att åter skola rulla fram
— helt nytt. Han och hon gingo på
en bulevard. Vårvinden ryckte en
smula i allékronorna; stararna
visslade; plötsligt visste han, trots det att
tiden tycktes stå stilla som en stelnad
flod, att det åter var just den afton, då
avgörandet en gång fallit.
Han hörde henne säga: Artur,
varför döljer du allt ditt verkliga för mig?
Han hörde sig själv säga: Älskade,
vad menar du? Döljer jag någonting
för dig?
Hon: Allt, Artur! Du är en mask
för mig. Jag lärde känna dig som en
mask. Jag ville veta vad som fanns
bakom den. Kanske var det därför
som... Men du är ännu en mask.
Först band du mig genom intresse —
nu skrämmer du mig.
Han: Älskade, älskade, hur...
Hon: Säg inte så, Artur! Du älskar
mig inte. Du har aldrig älskat mig.
Jag tror du aldrig älskat någon annan
än dig själv.
Han teg. De gingo tysta. Ett par
låga blickar från honom på henne.
Hon: Artur, varför ser du på mig
på det viset? Menar du egentligen
någonting med det? Jag vet inte —
jag är väl orättvis — jag tror ibland
51. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
