Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henning Berger. Av K. G. Ossiannilsson. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från denna dom har man tid efter
annan vädjat utan att dock praktiskt
taget få den kasserad. Det skall kanske
dröja ännu några år, innan nytt
jurymaterial vuxit upp. Det skall kanske
dröja ett släktled, innan den nya juryn
upptagit saken, kasserat domen och
upprättat de dömda.
Men att en upprättelse måste
komma, är en given sak. Om ej åt alla
eller de flesta av de dömda, så åt deras
princip, åt deras allmänna skaplynne,
tendens, kulturella avsikt. Domen, som
inte gärna blir annat än frikännande,
så vida det gäller huvudanklagelsen,
den för gråvädersdiktning. Ty om någon
diktning åtminstone till innehållet och
till sitt patos ej är gråväder, så är det
åttiotalets. Över all åttiotalism
spänner sig en brandröd eller blodröd
morgonhimmel. Genom alla dess vilda
eller bittra stämningar klinga ackord
av Marseljäsen. Ur alla dess
anklagelser, snyftningar, suckar skälver en till
mötes ett hjärta, som hoppas. Och det
var väl just den brandröda karaktären,
som stötte tillbaka viss publik, liksom
det var den markerade optimismen,
som föreföll den kritiska eftertiden så
menlös och så ytlig.
Det följande decenniets skaplynne
är den av ett slags emigrantlitteratur.
Dess bärare upptogo ej sitt lands och
sin samtids material i syfte att skänka
det ny belysning eller avlocka det ny
musik. Nittiotalisterna uppsökte ej sin
samtids vardag för att fånga dess
idyller. De närmade sig ej sin
samtids industriella kamp för att gripa dess
storvulna, övermänskliga skönheter. De
läto ej hoppets ton klinga gällare ut,
de blevo ej den vita middagen, som
välver sig över arbetet och striden —
de emigrerade helt enkelt till luftstreck,
som bättre anstodo deras lynnen,
emigrerade till Orienten, till Italien och
till forntid och medeltid och saga och
legend.
Varför emigrerade de? För vad och
från vad? Det rätta svaret blir nog
det: de emigrerade från sig själva och
för gråvädret i egen barm. Och det
var naturligt nog. Den brandröda
optimismen började förefalla åttiotalisterna
själva för grell. Det kampglada hoppet
började svikta inför de gåtor och
svårigheter, som alltjämt ökade sig. Den tid,
som lycktar revoltdecenniet, är en
bleknande, en mulnande tid, och den
middag, som följde den löftesrika
morgonen, blev ingen glad och hög
arbetets middagsstund. Den blev en
kvav, gråsvart åskmiddag med ett allt
allvarligare ovädersmuller ur
synranden.
Inför sådana tecken var det tryggast
att befinna sig så långt borta som
möjligt. Man flydde sitt eget och
samtidens tvivel, sin egen fruktan, sin egen
besvikenhet och hopplöshet, sin egen
mulna stämning och flydde till soligare
nejder, till sovande och lekande tider
och folk.
Det är nittiotalet självt, som
hem-ligen bär gråvädret, skepticismen,
pessimismen i sin egen barm. En av
dess främsta betecknade ju också sin
egen paroll: livsglädje såsom i själva
verket en maning till: resignation. För
att rädda sig undan sin egen
beskyllning har nittiotalet varit nödsakat att
lägga huvudvikten vid sin form, vid
sin brokiga dräkt, såsom om de
måleriskt lysande färgerna vore en
tillräcklig motvikt mot det resignerade,
hopplösa i själva stämningen. Och så blev
dess paroll senare formulerad:
fantasidiktning i motsats till
verklighetsdiktning. Den senare blev då ansedd för
liktydig med "gråväder".
Mot nittiotalsuppfattningen vill jag
blott anföra: pessimism förblir
pessimism även i assy risk eller medeltida
kostym; optimism förblir sig själv även
i modern problemdiktning; och
slutligen, avkläd nittiotalsindifferentismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
