Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som på var sida dokumenterar Lord
Hervey som Shakespeares landsman.
Man glömmer aldrig någonsin bilden
av denne kung, som, då det var
mottagningsdag för de främmande
ministrarna, "mitt i sin verkligen stora oro för
drottningen, skickade bud till sina
pa-ger, för att bedja dem komma ihåg
att sy de nyaste spetsarna på hans
skjorta", eller som "en kväll, då
drottningen var mycket sjuk och han satt i
sin nattdräkt och nattmössa i en
länstol med benen på en taburett, medan
prinsessan Emily låg på en soffa och
Lord Hervey satt vid elden", plötsligt
i sin olidliga oro ger sig till att tala
om sig själv, om sina märkliga
egenskaper, om sitt mod och sin heroism
och sina prövningar, allt vad han har
gått igenom här i världen, skryter och
skroderar, ända till prinsessan låtsar
falla i sömn. Man harmas över hans
själviskhet, hans löjlighet, hans
småaktiga gnatighet — men icke ett
ögonblick tvivlar man på, att denne stackars
man lider djupt och sörjer bittert. Vi
följa de underliga utslag hans ömhet
för patienten, hans ångest och
nervositet ge sig, medan sjukdomen står på,
och känna igen hans underliga
skenbara oemottaglighet, när det värsta
slaget kommer, hans lösmynthet, hans
plötsliga opåkallade öppenhjärtighet
utan all värdighet. Som om kungens
inre vore en öppen pung, sticker Lord
Hervey gång på gång sin hand ned
däri och hämtar fram i ljuset mynt efter
mynt — rent guld och slitet småsilver
och ärgiga kopparmynt — men alla
äkta och alla präglade av hans egen
kungliga bild: Georgius II!
En berättelse från drottningens
dödsbädd är så ofta omnämnd i alla
kulturskildringar från denna tid, att
jag nästan generar mig för att
rekapitulera den: Då drottningen kände,
att hon skulle dö, talade hon
allvarligt med kungen och bad honom med
det snaraste ingå ett annat giftermål.
"I det han torkade sina ögon och
snyftade mellan vart ord" (beskriver
Lord Hervey) "fick kungen med
mycket väsen fram: JJNon, jJaurai des
maitresses." — "Ah, mon Dieu. Cela
nJempéche pas!JJ svarade drottningen
bara. Man kan höra henne sucka, i
det hon faller tillbaka mot kuddarna.
W. M. Thackeray, som själv var
mera "tender and true" än någon
medeltids- eller nutids-Douglas, och
som mest av allt beundrade just
d e dygder, vilka egentligen icke
kunna sägas karaktärisera det 18: e
århundradet, hyste dock hela sitt liv
igenom en oförklarlig och outrotlig
förkärlek för Georgarnas England —
Swifts, Bolingbrokes och Chesterfields,
de mutade parlamentens och de
kortspelande "Makaronier"-nsiS England!
— och ingen har väl i senare tider
med så stor och fin förståelse studerat
och skildrat dess societet som han.
Han kommer också ofta tillbaka till
Lord Hervey, och — naturligtvis! —
kan han personligen inte med honom.
Han tyckte alltid, som han sade, att
det var "något djävulskt" hos karlen:
"mth his deadly smile and ghastly
painted face", och han förklarar rent
ut att han närmast är böjd för att tro på
Popes nedriga libell. Och dock borde
Thackeray här komma ihåg, att hans
egen älskade gamle Johnson aldrig
trodde på dessa smädelser, utan
tvärtom hade en så stor förkärlek för allt
vad Hervey’er hette, att han brukade
säga: "Om någon kallade en hund
Hervey, skulle jag hålla av den."
Men trots all sin antipati beundrar
Thackeray Lord Hervey som skribent
oinskränkt och intensivt. Om de ovan
omtalade berömda kapitlen, i vilka
drottningens dödsbädd skildras, säger
den store kännaren av böcker och
människor, historikern och moralisten
att "the grotesque horror of the details
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
