Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om att finna honom där före sig. Men
han var aldrig där, och det kunde dröja
tio minuter, en kvart, en halv timme,
innan han kom.
Varför kom han icke? Var var han?
Å, så det regnade! Så våt hon blev.
Paraply hade hon icke och inga
galoscher. Den stora, svarta plymen
på hennes hatt hängde tung och våt
ned mot ryggen på henne, slokande
som svansen på en rädd eller skamsen
hund. Frysande drog hon den långa
grå yllehalsduken tätare kring halsen.
En och annan vandrare började
redan titta misstänksamt på henne. De
undrade väl över hennes rastlösa
vandring fram och tillbaka. Hon kunde
väl också gå någon annanstädes än just
utanför den upplysta cigarrbutiken.
Men hon vågade icke sträcka ut
promenaden längre. Här måste han
komma och han kunde komma i varje
ögonblick.
Den stora visaren på klockan i
hörnet kröp långsamt fram minut för
minut. Nu fattades hon fem minuter
— nu var hon halv tio, och han kom
icke.
— Om jag skulle gå, tänkte hon.
Nej, jag kan inte, svarade hon sig
genast själv. Jag kan inte uthärda att
gå hem och sätta mig ensam i mitt
kalla och dystra rum och tänka, att han
kom strax jag hade gått, att han kanske
inte alls själv rådde för dröjsmålet, att
han skulle gå och vänta på mig. Och
som det regnar — — —
Plötsligt fick hon syn på ett
skylt-skåp inne i en portgång. Hon kunde ju
gå in och se på korten, för att fördriva
tiden medan hon väntade.
Det kändes riktigt varmt och skönt
i den upplysta porten. Där var hon i
skydd för regnet och kunde ändå hålla
utkik på gatan. Att hon icke kommit
att tänka på det förut! Men korten,
som ju också så föga intresserade
henne, såg hon knappast något av, ty
så snart hon försökte att lugnt fästa
sina blickar på något, började det gunga
upp och ned och en skymmande dimma
lade sig över hennes ögon. Att hon
också skulle vara så nervös! Tag på
tag måste hon gå fram till gatan och
titta ut. Där stod hon i porten och
försökte att med undergivenhet möta
var flyende minuts missräkning.
Av en slump eller kanske av en inre
obetvinglig makt drogos plötsligt
hennes blickar upp mot ett fönster i
ett hus på andra sidan gatan. Rummet,
vilket hon tack vare ett stort utbyggt
fönster kunde blicka in uti, var icke
starkt och strålande upplyst, så att hon
för den skull uppmärksammat det.
Tvärtom, hon kunde endast otydligt
skönja väggens safirblå tapet och
tavlornas guldlistramar i det dunkelgröna
skenet från den elektriska lampan över
pianot, vars kupa liknade en jättestor
urholkad smaragd. Med detta sken
rakt ned över sitt uppåtvända och
liksom lyssnande ansikte satt en man och
spelade. Den unga kvinnan i porten
på andra sidan gatan kunde se hans
smala och vita händer mjukt slå an
tangenterna, och med detsamma var
det som om hennes själ löstes från
kroppen och gled in i rummet, där
mannen satt och spelade. En korgstol
med en skinnfäll över ryggen stod där
så inbjudande bakom gardinen, och då
hon sjönk ned i den nickade porträttet
av en sällsam man — med en skog av
hår över en hög panna och en på en
gång butter och vek mun — som
hängde på väggen, ett stumt
välkommen mot henne.
Mannen, som spelade, måste ha känt
hennes närvaro. Varför skulle han
annars i sina toner tolka hennes tomma
och ödsliga kärleks historia, som
började så lovande en vacker afton i
maj. —
Av de smekande tonerna i ett milt
adagio vaggades hon in i minnena från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
