Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Adolf Agardh - Carl Adolf Agardh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
öfvergå till en brinnande längtan att bli förtrolig
med blomsterriket i skyn. Han hade så länge sett sina
små älsklingar med trånande blickar vända sig åt det
hållet, och han tyckte sig i dem läsa, icke blott en
uppmaning att sjelf följa deras exempel, utan jemväl
en försäkran att han deruppe skulle finna rosor af en
oförgänglig skönhet och glans. Han begynte då ånyo
att studera astronomi och kunde om qväliarna, efter
slutade embetsgöro-mål, stå hela timmar försänkt i
betraktelser öfver den högre verld, som nu utbredde
sig för honom, och i hvars mysterier hans djupa och
mörka öga forskande sökte att intränga. I ett af
rummets fönster fick aldrig gardinen släppas ned,
emedan han ofta nattetid gick dit att söka upp
Arcturus, Lyran, Cassiopea m. fl., med hvilka han
redan hunnit göra en närmare bekantskap. Jupiter med
sitt blåhvita sken behagade honom synnerligt, och han
undrade om han ej efter döden skulle bli förflyttad
dit, berättar mig en hans nära anförvandt. En annan
gång, då han lidande och trött återvände från sitt
lilla provisipnella observatorium, yttrade han,
pekande på stjernorna: "jag längtar att snart få se
hvad som fins der bortom."
Hans önskan skulle ock snart uppfyllas; hans bön
var ju så varm, så oskyldig och from. Mycket hade
han arbetat, mycket kämpat och lidit; hans krafter
voro brutna och han hade redligen förtjent att
blifva hemför-lofvad. Den stora, sista striden var
skön och upplyftande. Sömnens engel anförtrodde den
slumrande åt dödens, som tyst och oförmärkt tog sin
gåfva, kysste den och gick. Ett af de herrligaste
ljus försvann med honom; men det var ej ett ljus,
som en vindflägt blåser ut, det var en sol? sorn i
guld och purpurglöd, praktfull och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
