Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFJ SKARE 14 9
med en sträng tillsägelse att bliva Hamnförvist, om
ej Krögeri uteslutes från hans sida.»
Så ändades den ärelystnes och stoltes långa makt
över hamnborna i detta nederlag, ett nederlag, så
djupt, att han hotades med landsförvisning, och den
över all gräns gästfries namn blev: Lönnkrögare! Det
var livets skoningslösa stränghet! Eller vad var det?
XIX.
När Ångerman åter steg upp från sin sjukbädd, var
han en gammal man. Hans rygg var böjd, benen hade
börjat skälva, och ögonen, som förr blixtrat under
de buskiga ögonbrynen, voro för alltid släckta. Han
blev om möjligt än mer tystlåten än förr, och ofta
ställde han sig i bosvalan och såg över till Sörön.
Han gick aldrig i hamn, och om brännvin nämndes
aldrig ett ord mer, men stundom, då Johanna såg,
att hans ögonpåsar voro röda, och att det kom något
stickigt i ögonen, begrep hon, att han varit nere i
boden och tagit sig en skopa. Men han sa ej ett ord.
Sommarn kom, och nu var det, som om Ångermans
gamla kraft lämnat honom och övergått i hamnborna.
Aldrig hade de rustat som nu, de reparerade och
gjorde nytt, deras redskap voro utan fel, och de togo
hem båtlast efter båtlast; men Johanna måste knuffa
i Ångerman.
— Ser du int, att hamnborna fische, Ångerman!
gnydde hon. Ska du, som var så farlig på sjön förr,
bli efter!
Då pallrade han sig i väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
