Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle falla ut. Den måste ha funnits med, men för böcker hade
jag inte ro nog. Och tidskrifter fanns det knappt, musik idkade
jag inte — och vad skulle jag ha spelat på? Grammofon fanns
inte ännu, och det fanns inte bio! Jag kunde inte väva, inte sy
annat än laga, söka ändra, fålla upp de trasiga kjolkanterna,
eller sätta på nytt kantband. Att sätta på ny skoning på kjolen
betydde fyra varv runt en vid kjol, allt för hand. Men det var
ett trist, dammigt göra. En spetsutställning, den av fru Petrelli
ordnade, blev för mig en uppenbarelse. Jag begrep ingenting
då jag kom dit för tidningens räkning, men gick därifrån med
något nytt, med öppnade ögon. Man gick också och skrev om Tyra
Grafströms och Selma Giöbels textilutställningar, men ack, det
var ju dyra saker. Åt mamma sydde jag alltid något till jul. En
gång omväxlade jag och sydde åt Hjalmar ett väldigt
dörrdraperi från Giöbels, med stiliserade tistlar, en gång en dyna
till en av munkstolarna hemma med stiliserade tomater. Det var
roligt, men det var ännu inte det där som lade beslag på en
och skänkte ett slags skaparglädje.
Vad man kunde göra i min situation, jag som dock var fri och
hade en slant att kalla min egen, det var att leva på restauranger.
Kaféet blev den klubblokal man behövde. Publicistklubbens
lokal förmörkades på den tiden av en grupp äldre män, som
dominerade och tyngde, Victor Millqvist, Papirius och några
till, skarpa hjärnor och tungor, som gjorde att man kände sig
ogillad och — ja, klubben tillhörde en ännu inte. Så dyrt med
det där utelivet var det kanske inte. Jag vet inte vad en kaffe
och ett glas punsch kostade. Men dyrt blev det förstås om man
satt där till långt in på nätterna och punschhalvorna blevo
batterier och dyrt var det att äta middag ute, men det gjorde nu
aldrig jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
