Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppet och förtjusande ansikte än på denne gosse, som
redan började att närma sig ynglinga-åldern. Hans
växt var icke särdeles hög, men förunderligt välbildad
och vittnande om smidighet och styrka. Han bar icke
någon halsduk, utan den utslagna, nystärkta
skjortkragen visade en stark hals, så hvit att den skulle hafva
kunnat uppväcka till och med en hoffrökens
allvarsamma afund. Likaså hans rosiga kinder och hans
svarta, blixtrande ögon, som lefnadsgladt och vänligt
blickade omkring sig, men blygt nedslogos, då någon
förbigående alltför nyfiket betraktade honom. Han hade
funnit sig ytterst besvärad af detta, till hvilket han
omöjligen kunde utfundera orsaken, ända till dess den
ofvannämnda kammarjungfrun förklarade gåtan. Nu
påskyndade han ännu mera sina steg och hann
ändtligen till stora barnhuset, där han vände om hörnet och
gick in på den folktomma Rörstrandsgatan. Där saktade
han sina steg, och det tycktes, som om ett lätt moln
af bekymmer eller ängslan lägrade sig på hans höga,
frimodiga panna, under det att den förut småleende
munnen eftertänksamt sammankneps. För att komma
underfund med den unge vandrarens tankar begagna
vi oss af en författares frihet, i det vi låta honom själf
uttala dem:
»Litet kunde jag ana (tänkte han), då jag för några
år sedan på mina utflykter med andra gatpojkar
någongång förirrade mig ända hit och här mötte tjogtals af
granna kadetter, som jag redan då afundades, att jag
själf en vacker dag skulle vandra denna väg för att
bli – kadett. Hur förunderligt har icke den gode
Guden styrt mina öden, då han sände mig en så ädel
välgörare, och hur mycket skäl har icke jag att prisa
den stund, då jag piskade upp röda Nisse (här krusade
ett lätt småleende tänkarens läppar). Men à propos
pisk, så lär väl jag nu snart ha att vänta mina modiga
slängar, ty kadetterna skola efter hvad jag hört berättas
icke vara så särdeles artiga mot en »nykommen». Dock
hvad gör det mig, mig, som fått mera stryk än en
åkarkamp ända till mitt tolfte år. Sedan, hos den gode
pastorn, där jag varit i pension, bar det endast vankats
sällan, men då ganska eftertryckligt, som också är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
