Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Intagningsexamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att gifva luft åt sin öfverhandtagande rörelse. Utan att
veta det hade han inkommit på den vackra
kyrkogården, där han nu med hela uppriktigheten hos en from
barnasjäl knäföll och utgöt sitt öfverfulla hjärta i en
brinnande bön, vid sidan af en upprest, skroflig gråsten,
Choræi enkla, men kanske rättare skrytsamma
minnesvård. Stunden, tyst och högtidlig, var äfven ägnad till
andakt. Månen, som stigit högt på fästet, kastade sitt
darrande skimmer på tornets kupol, på korsen och
grafstenarna rundt omkring samt slutligen på den unge
bedjandes blottade, lockiga hufvud, som här midt bland
förgängelsen blomstrande af hälsa och oskuld liksom
förklarades af det skönaste på jorden: ett ungt,
ofördärfvadt sinnes tysta samtal med Gud.
Underbarligen styrkt och lättad från alla små
bekymmer och farhågor, uppsteg därefter vår hjälte och
började åter sin gång med dessa elastiska, sorglösa och
ojämna steg, som tillhöra ungdomen. Som han fann
det vara för sent att för denna afton taga någon vidare
examen, beslöt han att återvända till sitt kvarter i
staden för att hvila ut efter dagens mödor och
sinnesskakningar.
Men det stod förmodligen skrifvet i stjärnorna, att
han dessinnan skulle blifva utsatt för ännu ett
äfventyr. Då han nämligen hunnit ett godt stycke fram på
Drottninggatan, hörde han hastigt ropet: »Tag fast
tjufven!» och såg nu, huru en trasig person, förföljd af ett
par karlar, kom springande mot honom. Napoleon
var icke sen att fatta den flyende med ett kraftigt tag
i armen, just som denne höll på att vända in åt en
gränd. Hastigt kände han nu en häftig smärta i
hufvudet, men bibehöll icke dessmindre sitt tag, tills de
både förföljande personerna, som voro polisbetjänter,
hunno ankomma, hvilket de också ögonblickligen gjorde
och därigenom befriade honom från all vidare befattning
med fången.
»Så hafva vi då ändtligen fått fatt i dig, din
galgfågel!» ropade den ene. »Men denna gången bär det
icke till korrektions-inrättningen, utan till fästning,
och då låter du väl bli att rymma. Tack för
hjälpen, min raske, unge herre – men bevare mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
