Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Fjärde Land-Klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka. Han förde den ännu djärfvare till sina läppar
... hon lät det ske. Då framträngde en våldsam suck
ur Napoleons bröst, och i detsamma kände han – ty
synen ville liksom förgå honom – huru tvenne varma,
fuktiga läppar trycktes mot hans ... huru tvenne lena
armar lindades om hans hals ...
Detta var den första kyss, Napoleon ännu i sin
lefnad erhållit, ty han hade icke en gång haft en moder
att kyssa. Han kunde knappt andas ... men den vackra
friherrinnan, som nu dragit sig tillbaka, sade skrattande
och med den mest otvungna min i världen: »Aha!
min unga kusin Emilie l nu tror jag, att jag botat er
för er blyghet. Detta var också nödvändigt, men får
icke göras om, kom ihåg det!» och härvid hotade hon
skalkaktigt med pekfingret samt började sedan att leka
med en liten spansk hund, som låg på en sammetsdyna.
Den oerfarne Napoleon teg förvirrad och suckade
ånyo; men denna gång tycktes friherrinnan icke ens
höra det, utan fortfor att smeka den lilla hunden, som
hon äfven gång på gång kysste. »Jaså, det skedde
således bara på lek», tänkte Napoleon och kände sig
liksom lättad af denna tanke, »men ... men det var ändå
en ... besynnerlig ...»
»Nu komma de, min herre, eller rättare, min
kusin», ropade friherrinnan, som sett ut genom fönstret.
»Kom nu ihåg att kalla mig för Fanny och gör er så
aimable som möjligt. Vänta här, medan jag går och
möter vårt främmande.»
Napoleon satt ensam kvar, inom sig förargad öfver
hela upptåget, det han nu ångrade att hafva lånat sig
till. Men han hade icke lång tid till besinning, ty
snart öppnades dörren, och vid friherrinnans hand
inträdde en ung, förtjusande varelse af en så änglalik
skönhet, att Napoleon gjorde en ovillkorlig rörelse af
öfverraskning. Som Henning redan sagt, var hon nära
fullväxt – men hvilken växt! Den kunde endast
förliknas vid sylfidens. Hennes ansikte liknade mycket
Hennings, dock endast till formen, men ingalunda till
uttrycket, hvilket hos henne hufvudsakligast bestod af
blygsamhet och godhet, som dock icke hindrade det
allra täckaste leende att spela kring hennes små rosiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
