Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - »Goûter» med bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon med darrande röst: »O, min Gud! skulle det
kunna vara några underrättelser från den arme
Henning?»
Utan att svara lämnade grefven henne brefvet.
Allt eftersom Angélique läste, blefvo hennes
kinder blekare, och hennes hand darrade så, att papperet
slutligen föll därur. Därefter utbrast hon i en ström
af tårar och kastade sig om faderns hals.
»Mitt barn, hvarför denna häftiga sorg?»
»O, min far!» snyftade Angélique, »för huru
mycket har icke jag att anklaga mig själf! – Det är jag,
som förstört en så förhoppningsfull, ädel ynglings
framtid; det är jag, som beröfvat dig din fosterson!»
»Huru? du skulle vetat?»
»Ja, jag visste allt och förtrodde det åt honom,
åt Napoleon, i afskedets stund. Af tacksamhet har han
nu uppoffrat sig, den gode, den förträfflige ...»
»Men detta, mitt barn, är ju någonting sällsynt,
någonting stort, och jag har nu förökade skäl att vara
stolt öfver honom och att med faderliga armar
mottaga honom, när han återkommer ...»
»Ja, om han återkommer», suckade Angélique.
»Hvarför skulle han icke det?» svarade grefven
mildt och lade sin hand på den gråtande flickans panna.
– »Låtom oss glädjas, i stället för att sörja! Låtom
oss följa Hennings uppmaning till oss båda och
välsigna honom. Ja, välsignad vare den stund, då den
nåderike Guden ledde mina steg till den fattige gossens
möte! Välsignad vare deri stund, då jag blef hans
beskyddare, hans välgörare! Det är nu han, som blifvit
min välgörare, i det han beskyddar, räddar och
återupprättar min son.»
O, ja, välsignad vare han! välsignad, evigt
välsignad!» ropade nu äfven Angélique, plötsligt hänryckt,
och knäföll vid faderns fötter. Denne lutade sig ned
och hviskade några ord i hennes öra, som kommo
flickans bleka kinder att färgas af den djupaste rodnad.
Ett halfhögt »ja» undslapp Angéliques läppar,
under det hon mot fadern höjde en bedjande, rädd blick.
»Låtom oss hoppas och bedja» – var dennes
milda svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
