Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
affekterad, ihålig röst och en stor, faderlig gest: »Gud
välsigne er, mina barn!» och därmed vände han sina
barn ryggen och dunkade bort från »hela paraden»,
som man säger. Var icke detta ett fint sätt att draga
sig ur knipan?
Truppen återvände nu, åtföljd af ungdomen och
skönheten, till kvarteren, men officerarna tillsades att
samla sig omkring öfverstelöjtnanten för att under hans
anförande uppvakta öfversten. Jag »samlade mig»
således, enligt erhållen befallning, omkring
öfverstelöjtnanten, och här torde vara bästa tillfället att gifva dig
beskrifning om nämnde man, hvilken ett olyckligt öde
kastat som en mörk skugga i min väg. Föreställ dig
således om möjligt en hummer, stående upprätt på
klorna, med stjärten i vädret – och du kan då göra
dig ett någorlunda riktigt begrepp om den väldige
mannens figur. Liksom den stående hummern, är han
smalast öfver axlarna och bredast just på det ställe, där
veka lifvet skulle vara, och de långa, smala, sviktande
spindelbenen hafva nästan lika svårt att uppbära hans
öfverdel som klorna hummerskrofvet. Detta om
mannens figur. Nu till hans ansikte. Broder! du minnes,
att vi ofta disputerade om, huruvida det finnes onda
andar eller icke. Jag motsade dig då, emedan jag allt
hitintills endast älskat tro på de goda, men nu går jag
fullkomligt in på dina åsikter. När jag såg in i den
framför mig stående öfverstelöjtnantens oformligt stora,
stela, hemska, ljusgrå ögon, hvilka hängde i det bleka
ansiktet som tvenne ostindiska tekoppar, betogs jag af
en kväfvande känsla, som jag föreställer mig likna
den man erfar, då man ser ett spöke. Jag drog mig
ofrivilligt ett par steg tillbaka. Men ehuru jag ryste
därvid, kunde jag dock icke låta bli att fortfarande
betrakta dessa förfärliga ögon. I dem låg ett obeskrifligt
uttryck: en sällsam blandning af hånlöje och feghet,
trots och lömskhet. För öfrigt var ansiktet hvad man
kallar »nobelt», till och med vackert, men basilisk-ögonen
och det spotska, äkta aristokratiska draget kring
den något snörpta munnen gjorde, att man med glädje
och en viss lättnad vände sin blick därifrån. Där har
du nu en kopia, sådan som jag i hastighet kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
