Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ledsaga oss till vår ’faders slott’, om han så för
godt finner.»
Hvem var glad öfver denna tillåtelse, om icke
Hjalmar! Han hade ännu aldrig sett några så okonstlade,
vackra och glada varelser som dessa båda systrar, hvilka
föreföllo honom såsom mytens skogsnymfer, där de nu
lätt framsväfvade bland lindarnas stammar. Han såg
än på den ena, än på den andra, obeslutsam hvilken
han skulle gifva företrädet. Än var han betagen i den
enas blick, som hade en förunderlig klarhet och
liflighet, än förtjustes han af den andras leende, som var
det täckaste, skalkaktigaste i världen. Han kunde icke
förmå sig att besluta, åt hvilken han skulle ägna sin
dyrkan; dock lutade valet något till fördel för den med
de klara ögonen, troligen af den orsak, att hans ideal
höll sina ständigt sänkta, som vi veta.
Vårt sällskap fortsatte nu sin väg under glada
samtal, som småningom vände sig på de nyaste
företeelserna inom litteraturen och sist på Fredrika Bremers
romaner, i hvilka de båda systrarna naturligtvis voro
alldeles förtjusta.
»Jag beundrar äfven på det högsta denna
författarinna», sade Hjalmar; »men ett väsentligt fel har jag
att anmärka på hennes, liksom i allmänhet på alla
fruntimmers-romaner. Hennes hjältar, dem hon målar
con amore, äro nästan alltid despotiska, otäcka egoister,
om ej rent af skurkar. Den där Alarik i Presidentens
döttrar till exempel, hur hårdt, hur hjärtlöst, hur
svartsjukt behandlar han icke Adelaide, en af de
älskvärdaste, finaste kvinnokarakterer, som någonsin blifvit
skildrade! Han var henne sannerligen icke värd, och jag
tror aldrig, att de kunde lefva lyckliga tillsammans,
ehuru författarinnan försäkrar oss det. Ligger sällheten
i en stor barnskara, så hade de visserligen funnit den,
ty i Nina, där vi som hastigast återse den sköna
Adelaide, har hon icke mindre än fjorton lefvande barn,
hvilket kan kallas rätt hederligt tilltaget, men i öfrigt
tror jag dock, att Adelaide måtte haft rätt suru dagar.
Och Bruno sedan i Grannarne, honom vill jag ej en
gång tala om, emedan han är den komplettaste skurk,
den nyare svenska, litteraturen har att uppvisa: en tjuf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
