Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort sina penningar eller begått någon annan stor sottis.
Jag var förlofvad karl, jag, som endast var
surnumrnerär och icke på jorden ägde Guds skapade grand mera
än min uniform och – min skuld för ackordet. Hyggliga
utsikter i sanning! Efter det lilla, som jag erfarit om
Vendelas förhållanden, var äfven hon obemedlad och
hade endast en rik välgörare att tacka för den
uppfostran hon njöt. Således var jag åtminstone fritagen
från den beskyllning, som man vanligen brukar göra unga
militärer, nämligen att de gärna förlofva sig af
egennytta. Det uppstod ett colloquium familiare mellan
mitt förnuft och mitt hjärta. ’Du har burit dig dumt
åt, mon cher coeur’ – sade förnuftet grötmyndigt –
’i sanning, mycket, mycket dumt åt.’
’Men hon är så söt’ – invände hjärtat och kom
därvid ur takten af pur förtjusning.
’Bab! söt? Lefver man på det, tror du?’ – sade
förnuftet. ’Dessutom ären I ju bara barnen, bägge
två, och I kunnen ju aldrig ens tänka på någon
allvarsam förening.’
’Jag har en innerligt god vän’ – sade hjärtat –
’som heter hopp. Och af denna vän får jag nog låna
styrka att vänta på bättre tider.’
’Dåraktiga hjärta!’ utbrast förnuftet. ’Hoppet är
en äkta dansmästare! Tro det icke!’ Den, som lefver
af hopp, dör af hunger. Så säger Torild och jag med.
Det där ’andra’, hvarom du och Vendela
öfverenskommo i går afton i månskenet, vill jag ännu i denna
dag göra om intet. Det är synd om den unga oerfarna
flickan. Jag skall bringa henne till mig själf, d. v. s.
till förnuft igen, samt låta henne uppriktigt veta, huru
klent aktierna verkligen stå. Jag skall göra det, huru
mycket än du, stackars hjärta, kommer att blöda därvid.’
’Du skall så fan heller!’ bedyrade hjärtat, och
höll äfven ord; ty när besegrade väl någonsin ett
adertonårigt förnuft ett adertonårigt hjärta? Ännu samma
dag hade jag ett hastigt möte med Vendela. Tanken
på gårdagens händelser gjorde oss väl i början litet
blyga och förlägna för hvarandra, men en kärleksfull
blick ur Vendelas klara öga satte snart min tunga i
gång, och Gud skall veta, att förnuftet icke hade många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
