Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löst pack på afstånd, ty jag förstod nog, att det var
ugglor i mossen, och jag ville också, att min egen
fänrik skulle smida, medan järnet var varmt. Nyss såg
jag tydligt, att fästningen hade kapitulerat, och därför
sjöng jag i glädjen.»
Vendela kunde icke annat än le åt den trogne
gubbens försiktighetsmått, äfvensom åt hans lustiga sätt
att uttrycka sig. Hon ställde sig på tå och klappade
jätten på axeln, sägande: »Ja, om du lofvar mig att
tiga, goda gubbe, så kan jag verkligen berätta dig, att
din egen fänrik från denna dag är min.»
»Slit honom med hälsan, välborna nådi fru!»
lyckönskade Munter. »Välborna nådi’ frun ser så ofantligt
god och beskedlig ut, att jag kan ge mig blankt den
onde på, att fänrik Stellan blir den lyckligaste ost i
kristenheten. Gud välsigne er bägge två! och förlåt
mig, om jag är näsvis, men en gammal mans välsignelse
är ändå icke att förkasta, han må vara aldrig så
fattig och simpel.»
En besynnerlig vätska kom härvid i veteranens
djuptliggande ögon, och hans oformligt stora och grofva
hand fattade Vendelas, hvilken försvann däruti liksom
ett ägg i en flätkorg. Äfven Vendelas sköna ögon
fuktades, och Stellan, följande sitt goda och glada hjärtas
ingifvelse, omfamnade rörd den gamle soldaten, som
varit honom så troget tillgifven allt ifrån hans spädaste
barndom.
»Det här är, dæveln gale mej, som norrbaggen
säger, bra tokigt», muttrade Munter och drog sig sakta
tillbaka. »Men det är ändå tröstefullt för en gammal,
fattig gubbe att se, huru äfven förnämt folk kan vara
’gement’ och hjärtligt af sig. Adjö nu, så länge! och
tack ska’ ni ha. Jag vet nog min plats och går på
min post igen.»
Munter stultade af, och Vendela såg mildt leende
efter hans höga, försvinnande kämpagestalt. »För hans
ålderdom skola vi rikligt sörja, eller hur, min älskade?»
utbrast hon och tryckte Stellans hand.
»Det skulle glädja mig», svarade Stellan vemodigt,
»om du ville följa ditt goda hjärta. Jag har föga
eller intet att gifva, men jag önskade ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
