Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så tröga, voro dock alldeles motsatsen för vårt såta par,
på hvars glada, förtroliga samtal man i sanning icke
kunde förmärka, att båda kontrahenterna haft en
plågsam, sömnlös natt i följd af deras första besynnerliga
möte. Den blinde guden är en liten rätt kuriös herre,
som både kan stärka och försvaga, allt efter
omständigheterna. Men plötsligt stördes de sälla tu uti sina
glada drömmar af det obehagliga ljudet af en rullande
vagn.
»Ah, nu kommer den välsignade grefvinnan»,
utropade Vendela och hoppade lätt upp från Stellans knä,
där hon suttit. »Vi måste nu leka främmande för
hvarandra några timmar, ty jag saknar verkligen kurage att
eklatera min förlofning så burdus. Dessutom vill jag
se litet nogare på den unge grefven, och kanske jag
då besinnar mig», tillade hon skalkaktigt. »Men
tyst! jag hör dem redan komma. På er plats, herr
fänrik!»
Ögonblicket därefter slog en betjänt upp deux-battant’erna
till förmaket, och in trädde ett grant utstyrdt
äldre fruntimmer, åtföljdt af en lång, vacker, ung man,
ännu grannare utstyrd i en blänkande och splitter ny
husaruniform.
»Ah, min lilla söta patronessa», snattrade grefvinnan,
sedan hon kysst den djupt nigande Vendela på
båda kindbenen, »det var ofantligen intressant att träffa
min lilla söta patronessa hemma och vid god hälsa.
Min herr son, den skälmen, ville nödvändigt göra sin
afskedsuppvaktning hos min lilla patronessa, innan han
begaf sig till det besvärliga lägret, stackars gosse! Han
reser, ma foi, ingenstädes så gärna som hit, när han
någon gång är hemma, le petit espiégle. Eller hur,
min söta Jules?»
»Det är ju naturligt, att man längtar till himmeln»,
sade söta Jules och skrufvade sina vackra mustascher,
icke ringa belåten, som det tycktes, med den
bombastiska artighet han sagt, hvilken dock Vendela icke
brydde sig om att förstå, utan hastade att presentera
Stellan, som af grefvinnan hälsades med en förnäm nick
och af den granna kornetten med en vårdlös, högdragen
bugning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
